Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - IV. Om goda gärningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187 Konkordieformeln. //.’ 479. Om goda gärningar.
I icke åter affallen och förloren
Anden och gåfvorna, som I lörr
fått hafven, icke för de påföljande
gärningarnas skull utan af nåd
genom Kristus, och nu behållas
genom tron. Nu blifver icke tron
uti dem, som föra ett ogudaktigt
lefverne, förlora den Helige Ande
och förkasta bättringen. Så
mycket har Apologien.
Men tvärt om bör man ej hålla
före, att tron i begynnelsen
allenast fattar rättfärdigheten och
saligheten och sedan lämnar sitt
ämbete åt gärningarna, att de
sedermera böra bevara tron,
rättfärdigheten och saligheten. Ty
på det vi må vara försäkrade om
löftet, att icke allenast bekomma
utan också behålla saligheten, til
1-skrifver Paulus (Rom. 5: 2), icke
allenast tillgången till nåden, utan
ock det, att vi i nåden stå och
framhärda däruti och berömma oss
af den tillkommande härligheten
(det är begynnelsen, midten och
slutet), tron allena. Och på ett
annat ställe säger han, Rom. 11: 20 :
»De äro afbrutna för otrons skull:
men du är ständande genom tron».
Och till Kol. 1:23.: »Han skall
ställa eder heliga, obesmittade och
ostrajfliga i sin åsyn. Om I
annars blifven i tron grundade och
fasta» m. m. Och Petrus säger,
1 Pet. 1:5.: »I bevarens med Guds
makt genom tron till salighet».
Och »I skolen få eder tros
ändalykt», själarnas salighet.
Eftersom det nu är klart af
Skriftens vittnesbörd, att tron är
det egentliga och enda medel,
hvarigenom rättfärdigheten och
saligheten icke allenast anammas
utan ock af Gud bevaras, så bör
man med skäl förkasta det
Tridentinska mötets beslut (och om
något annorstädes blifvit
framställdt i samma mening), nämligen
att goda gärningar bevara
saligheten, eller att den undfångna trons
rättfärdighet eller tron själf,
antingen helt eller åtminstone till en
del, bibehålles och bevaras genom
våra goda gärningar.
Ty oaktadt många rättsinniga
lärare hafva uti förklaringen öfver
den heliga skrift brukat sådana
talesätt, förrän denna tvist uppkom,
men icke i mening att stadfästa
och styrka de påfviskas
uppräknade villfarelser; dock alldenstund
många stridigheter om sådana
ordasätt samt förargelser och
skiljaktigheter emellertid hafva yppat
sig, är det allra säkrast (efter
Pauli förmaning) att ej med
mindre flit stadigt behålla de
hälsosamma ords eftersyn än själfva
den rena läran; på hvilket sätt
tillfället till många onödiga trätor
afskäres och många förargelser
förekommas i Guds församling.
Vidare, hvad det talesättet
angår, att goda gärningar äro
skadliga till saligheten, vilja vi
tydligen förklara vår mening därom.
Om någon vill inblanda goda
gärningar uti artikeln om
rättfärdiggörelsen, sätta sin rättfärdighet
eller förtröstan om saligheten på
dem och förtjäna Guds nåd samt
bekomma saligheten genom dem;
så svara väl icke vi utan
aposte-len Paulus själf och upprepar det
för tredje gången (Fil. 3: 7—9), att
för en sådan människa äro
hennes gärningar icke allenast
onyttiga och ett hinder till saligheten
utan ock skadliga. Likväl äro
icke goda gärningar i och för sig
själf skuld därtill utan den fåfänga
förtröstan, som man tvärt emot
Guds uttryckliga ord sätter till
gärningarna.
Dock följer ingalunda häraf, att
man utan förbehåll och utan
förklaring får säga, att goda gärning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
