Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - IV. Om goda gärningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 Konkordieformeln, II. 4. Om goda gärningar.
Sedan ock hos vederdöparne,
som framställa den uttolkningen,
att tron väl icke bör stödja sig
på gärningarnas förtjänst, men
likväl bör man bekänna, att de
nödvändigt fordras till saligheten.
Slutligen hos några andra ibland
de sina, som hafva förklarat denna
sats så: öm vi än fordra goda
gärningar såsom nödvändiga till
saligheten, så lära vi dock icke,
att man bör förtrösta sig på goda
gärningar.
Fördenskull och af redan
anförda orsaker bör detta vara uti
våra församlingar beståndande,
visst och fast, att dessa ordasätt
och meningar om goda gärningars
nödvändighet till saligheten icke
böra läras, försvaras,
förblomme-ras utan fastmera såsom falska
och villfarande förkastas och
föi-skjutas ifrån våra församlingar;
i ty att de under förföljelsens tid
(då det bäst behöfdes en klar och
tydlig bekännelse emot allehanda
villfarelser och förfalskningar uti
artikeln om rättfärdiggörelsen)
hafva uppkommit af formula interim
och åter gifvit anledning till nya
tvistigheter.
Därnäst, eftersom det ock
tvistats därom, om goda gärningar
bevara och bibehålla saligheten
eller om de äro nödvändiga för
att bevara och bibehålla tron,
rättfärdigheten och saligheten; så bör
det väl och noga förklaras, huru
rättfärdigheten och saligheten
bevaras i oss, att de ej åter blifva
förlorade. Ty det är skrifvet, Matt.
10: 2’2.: »Den, som framhärdar
intill änden, skall blifva salig»,
och aposteln säger, Hebr. 3: 14.:
»Vi äro delaktiga vordna af
Kristus; om vi annars tron, som vi
begynt hafva, fast behålla intill
änden»
Först och främst bör den falska
och epikureiska meningen
allvarligen straffas och förkastas, som
en del uppdikta, att tron och den
undfångna rättfärdigheten och
saligheten ej kan förloras genom
några synder och missgärningar
(ehuru man frivilligt och
uppsåtli-gen bedrifver det ondt är), utan
fastän en människa utan all
gudsfruktan och skam följer sina onda
begärelser, står emot den Helige
Ande och emot samvetet, till och
med af ondt uppsåt bedrifver svåra
missgärningar, kan hon dock icke
dess mindre behålla tron, Guds
nåd, rättfärdigheten och saligheten.
Emot denna giftiga mening böra
de genom tron rättfärdiggjorda
kristna ofta upprepa och påminna
sig med synnerlig flit dessa
sannfärdiga och orubbliga Guds
hotelser, straff och förmaningar, Ef.
5: 5.: »Faren icke ville. Ingen
bolare eller horkarl eller girig har
arfvedel i Kristi och Guds rike».
Och på ett annat ställe, Gal. 5: 21.:
»De, som sådant göra, skola icke
ärfva Guds rike». Och Rom.
8: 13.: Om I lefven efter köttet,
skolen 1 dö». Och Kol. 3: 6.: »och
för hvilka styckens skull Guds
vrede kommer öfver otrons barn».
Men när och på hvad sätt
förmaningar till goda gärningar i
anledning af denna grund (utan att
förmörka läran om tron och
rättfärdiggörelsen) kunna skärpas,
gifver oss Apologien en klar
föreskrift uti den 20 art. öfver Petri
ord, 2 Pet. 1: 10.: »Gören eder
kallelse och idkorelse fast»,
sålunda: Petrus lär, hvarföre man skall
göra goda gärningar, nämligen att
kallelsen må vara fast, det är, att
de ej må förskjuta kallelsen, sä
framt de på nytt synda. Gören,
säger han, goda gärningar, på det
I mån framhärda uti den
himmelska kallelsen, som I fått, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
