Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - XI. Om Guds eviga utkorelse och nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547 Konkordieformeln. II. 11. Om nådavalct.
såt skulle blifva ståndande efter
utkorelsen och icke för
gärningarnas skull ulan af kallarens nåd
vardt denne sagdt: den större skall
tjäna den mindre; såsom skrifvet
år: Jakob älskade jag, men Esau
hatade jag» (Rom. 9: 11 och följ.;
1 Mos. 25: 23; Mal. 1: 2 o. följ.).
Därjämte gifver denna kristliga
lära ingen människa anledning
hvarken till klenmodighet eller till
ett tygellöst och ogudaktigt
lefverne, nämligen när människorna
varda lärda, att de böra söka sin
eviga utkorelse i Kristus, som är
lifvets bok, och uti hans heliga
evangelium. Ty evangelium
utesluter ingen botfärdig syndare ifrån
saligheten utan kallar och bjuder
alla, som äro med synder
betungade och för Guds vrede
förskräckta, till bättring, till kännedom om
synden och till tron på Kristus
och lofvar den Helige Ande till
rening och helgelse. Ty denna
artikel, när den rätteligen och
tydligen blifver förklarad, gifver
"bedröfvade och ängsliga själar en
sann och kraftig hugsvalelse, ty
däraf varda de försäkrade, att den
eviga saligheten står icke uti
deras händer (eljest skulle de
mycket lättare än Adam och Eva "uti
paradiset, ja, dagligen och
stundligen förlora den), utan att den är
grundad i Guds nådiga utkorelse,
den han oss uppenbarat i Kristus,
ur hvilkens hand ingen kan rycka
oss (Joh. 10: 28; 2 Tim. 2: 19).
Därföre om någon så
framställer denna lära om Guds eviga
utkorelse, att antingen de ängsliga
själar kunna däraf ingen
hugsvalelse hämta utan fastmera få
anledning till förtviflan, eller de
obot-färdiga stärkas uti sin säkerhet,
ondska och arghet; så är det visst
och otvifvelaktigt, att artikeln om
utkorelsen icke efter Guds ords
regel och hans vilja utan efter det
blinda förnuftets tycke utaf satans
drift och ingifvelse illa och
förvändt läres och framställes.
»Ty hvad som helst
föreskrif-vet är, det är skrifvet oss till
lärdom, att vi genom tålamod och
Skriftens tröst skola hafva en
förhoppning,» såsom apostelen vittnar
(Rom. 15: 4). Men om denna
Skriftens tröst försvagas eller ock oss
alldeles fråntages, så är det klart,
att Skriften då förstås och
förklaras emot Andens sinne och
mening.
Denna enfaldiga, tydliga och
hälsosamma förklaring, som har sin
fasta grund uti Guds uppenbarade
vilja, hålla vi oss tryggt vid, och
däremot undfly och förkasta vi
alla spetsfundiga, förvetna och till
uppbyggelse onyttiga frågor och
disputationer; och om något
strider emot denna enfaldiga,
uppriktiga och hälsosamma förklaring,
så förkasta och fördöma vi det.
Och så mycket vare sagdt om
de tvistiga artiklar, om hvilka
emellan Augsburgiska
bekännelsens teologer redan i många år
varit tvistadt, emedan somliga i
dem hade farit vilse, hvarutaf
hafva uppkommit svåra tvistigheter
och religionsträtor.
Men vi hoppas, att alla, så väl
våra motståndare som vänner,
skola finna af denna förklaring, att
vårt uppsåt ingalunda varit, att
vi för timlig frid, lugn eller
endräkt skulle gifva någon efter
(hvarigenom den himmelska, fasta och
oföränderliga sanningen skulle
komma att lida något), hvilket ej
heller står i vår makt. Därjämte
skulle ej heller en sådan frid och
endräkt, som stridde mot
sanningen och sökte att förtrycka henne,
länge äga bestånd.
Så hafva vi ock aldrig satt oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
