Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - XI. Om Guds eviga utkorelse och nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 Konkordieformeln. II.
11. Om nådavalct.
därpå följande köttsliga säkerhet,
obotfärdighet,halsstarrighet i
missgärningar och andra uppsåtliga
synder straffar med förblindelse
och förhärdelse, så bör det icke
så förstås, som hade Gud aldrig
med allvar velat, att sådana skulle
komma till sanningens kunskap
och varda saliga. Ty såsom det
är Guds uppenbarade vilja, att
Gud vill alla dem, som göra
bättring och tro på Kristus, taga till
nåd igen; så är det ock Guds
uppenbarade vilja, att han dem, som
själfviljande afvända sig ifrån Guds
heliga befallning, som åter invefva
sig uti denna världens orenlighet
(2 Petr. 2: 20) och tillpynta
hjärtat för satan (Luk. 11: 25, 26), och
försmäda nådens Ande, vill hårdt
straffa; och att sådana, om de
framhärda i ondskan, skola varda
förblindade och i evighet fördömda.
Fördenskull förgicks Farao, om
hvilken det är skrifvet, 2 Mos. 9:
16: »Fördenskull har jag uppväckt
dig, att min kraft skall synas på
dig och mitt namn kunnigt varda
i alla land»; icke därföre att Gud
missunnade honom saligheten, eller
som hade Gud haft lust till hans
fördömelse och undergång; ty (Hes.
33:12) Gud vill icke, att någon skall
förgås, ej heller har han lust till
syndarens död, utan han vill, att
han omvänder sig och lefver.
Men att Gud förhärdade Faraos
hjärta, så att han dagligen fortfor j
i synden, och ju mera han blef
påmind om synden, ju mera
förhärdades han i synden, så var det
ett straff för hans begångna
synder och för hans grymma och
mångfaldiga tyranni, som han hade
öfvat mot Israels barn emot sitt
samvetes anklagelse. Och när
Herren lät sitt ord och sin vilja
blifva honom förkunnad, men hàn
icke dess mindre uppsåtligt af fri-
villig ondska och arghet satte sig
upp emot alla förmaningar och
påminnelser uti sin gensträfvighet,
så tog Herren handen ifrån honom
och öfvergaf honom; och alltså
blef hans hjärta förhärdadt och
Herren fullföljde sin rättvisa dom
emot honom, ty Farao hade
visserligen förtjänt helvetets eld. Och
Paulus anför icke Faraos
exempel annat än för att han därmed
vill visa Guds rättfärdighet, den
Gud låter se på obotfärdiga
människor och på dem, som han
straffar för sitt ords förakt; men
ingalunda är Pauli mening den, att
Herren missunnar Farao eller
någon annan människa saligheten,
eller att han uti sitt fördolda råd
utkorat någon till fördömelse, så
att han på intet sätt skulle kunna
bekomma saligheten.
När man så lär och förklarar
denna artikel om Guds barns eviga
saliga utkorelse, så ser man, att
Gud fullkomligt tillägnas all ära,
att han af blott nåd och
barmhärtighet i Kristus utan all vår
förtjänst och förskyllan gör oss
saliga efter sin viljas goda behag;
ty så är det skrifvet, Ef. 1: 5, b:
»Han har tagit oss sig själf till
barn, genom Jesus Kristus–
— — sin härliga nåd till lof,
genom hvilken han har oss täcka
gjort uti honom, som kärkommen
är». Fördenskull är det falskt och
strider mot Guds ord, när man
lär, att icke allena Guds
barmhärtighet och Jesu Kristi enda och
allraheligaste förtjänst äro
orsaken till utkorelsen utan jämväl
något hos oss, för hvilket Gud
har utkorat oss till det eviga lifvet.
Ty Gud har utvalt oss i Kristus,
icke allenast förrän vi något godt
kunde göra, utan jämväl förrän
vi voro födda, ja förrän världens
grund var lagd; »pä det Guds upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
