Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 GTJY DE MAUPASSANT
in. Alldenstund hon blev emottagen med största
vördnad, frågade Duroy fru Forestier: — Yem är
den där löjliga varelsen?
— Vicomtesse de Percemur, signaturen »Vita
tassen».
Han blev förvånad och var nära att brista i skratt.
— Vita tassen! Vita tassen! Och jag som hade tänkt
mig henne som en ung kvinna, som ni! Vita tassen!
Ah, hon är bra!
En betjänt kom in och anmälde: — Det är
serverat.
Middagen blev trevlig och glad, en av dessa
middagar, vid vilka man pratar om allt möjligt, utan
att säga något. Duroy satt mellan chefens äldsta
dotter, den fula fröken Rose, och fru de Marelle.
Den sistnämndas grannskap generade honom litet,
ehuru hon föreföll helt otvungen och pratade med
sin vanliga livlighet. Så småningom återvann han
sin vanliga säkerhet, och deras blickar, som ständigt
möttes, frågade varandra, sänktes i varandra på ett
intimt, nästan sinnligt sätt, liksom förr.
Helt plötsligt tyckte han sig känna något under
bordet, som snuddade vid hans fot. Han sträckte
fram ena benet och mötte sin grannes, som icke
drogs tillbaka vid denna beröring. De talade icke
vid varandra i detta ögonblick, utan båda sutto
vända mot sina andra grannar.
Med häftigt klappande hjärta sköt Duroy fram
knät. En lätt tryckning svarade honom. Då förstod
han, att deras kärleksförhållande åter skulle börja.
Vad sade de sedan varandra? Inte mycket, men
deras läppar skälvde för var gång de såga på
varandra.
Den unge mannen ville emellertid visa sig
älskvärd mot sin chefs dotter och riktade då och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
