Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
GTJY DE MAUPASSANT
Ett stadsbud visade honom vägen till Yilla Jolie,
som låg på bergssluttningen i furuskogen mellan
Cannes och Juanviken, där det finns en massa vita
hus.
Betjänten, som öppnade för honom, utbrast:
— O, min herre, frun väntar er med största
otålighet.
Duroy frågade: — Hur är det med er husbonde?
— Inte bra, min herre. Han har inte lång tid
kvar att leva.
Salongen, i vilken Duroy blev införd, hade
rosafärgade tapeter med blåa mönster. Det stora, höga
fönstret vette mot staden och havet.
Duroy mumlade: — För tusan, här är lika elegant
som på ett litet slott. Varifrån få de pengar till
allt det här?
Frasandet av kjolar kom honom att vända sig om.
Fru Forestier räckte honom båda händerna. — Så
snällt av er att komma! Och hon kysste honom
häftigt. Så sågo de på varandra.
Hon hade blivit litet blek och mager, men
kanske just därför såg hon ännu bättre ut än förut.
Hon mumlade: — Det är förskräckligt! Förstår ni,
han vet, att han är förlorad, och tyranniserar mig
ohyggligt. Jag har omtalat er ankomst för honom.
Men var har ni er kappsäck?
— Den lämnade jag kvar på järnvägsstationen,
ty jag visste inte, på vilket hotell ni skulle råda mig
att ta in, så att jag befinner mig i er närhet.
Hon tvekade ett ögonblick, men så sade hon: —
Ni skall bo här i villan. Ert rum står för resten
färdigt. Han kan dö vilket ögonblick som helst, och
om det händer på natten, är jag ensam. Jag skall
skicka och hämta ert bagage.
Han böjde på huvudet. — Som ni vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
