Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
12-3
— Men låt oss nn gå upp, sade hon.
Han följde med henne. Hon öpunade en dörr i
första våningen, och Duroy såg vid ett fönster ett
slags benransrel, som satt i en länstol, insvept i
filtar, och betraktade honom. Han kände knappast
igen honom; han snarare gissade sig till att det var
hans vän.
Forestier lyfte långsamt och mödosamt handen.
— Är det du? sade han. Du kommer för att se
mig dö. Jag tackar dig.
Duroy låtsade skratta. — Se dig dö! Det vore ej
något trevligt att se, och jag skulle inte välja ett
sådant tillfälle för att avlägga ett besök i Cannes.
Jag kommer hit för att hälsa på dig och vila mig
litet.
Den andre mumlade: — Sätt dig — och sänkte
sedan huvudet, som om ban hängivit sig åt dystra
tankar.
Han andades hastigt, flämtande, och emellanåt
uppgav han ett stönande, som om han velat
påminna de andra om, hur sjuk han var.
Då hans hustru såg, att han icke talade mer, gick
hon fram till fönstret och sade, i det hon med en
knyck på huvudet antydde utsikten: — Titta! Är det
inte vackert? Framför dem sträckte sig den med
villor beströdda sluttningen ända ned till staden,
som låg i en halvcirkel utefter stranden.
Forestier höjde huvudet och sade till sin hustru:
— Låt mig få litet frisk luft.
Hon svarade: — Var försiktig. Det är sent, solen
håller på att gå ned ... du kan förkyla dig omigen,
och du vet ju, att det inte duger under ditt
nuvarande tillstånd.
Han gjorde med högra handen en matt, otålig
åtbörd, som om han velat slå till henne, och mum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
