Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
137
samt: Min kära vän, du ser mig mycket bekymrad,
mycket bedrövad och mycket förlägen över det, jag
kar att bekänna för dig. Jag älskar dig högt, jag
älskar dig verkligen av kela mitt kjärta, ock därför
pinas jag ännu mer av fruktan att bereda dig
smärta än av den nyhet, jag har att meddela dig.
Bleknande och darrande stammade hon: — Yad är
det? Säg fort!
—• Det är det, att jag skall gifta mig, sade kan i
sorgsen men beslutsam ton med denna hycklade
sorgsenhet, varmed man omtalar för en själv
glädjande, för andra sorgliga nyheter.
Hon drog en djup suck, som om kon vore nära
att förlora medvetandet.
Då kon ingenting sade, fortsatte ban: — Du kan
inte tänka dig, kur mycket lidande det kostat mig
att fatta detta beslut. Men jag kar varken ställning
eller pengar. Jag behöver vid min sida någon, som
råder, tröstar och stödjer mig. Det är en
kompanjon, en bundsförvant, som jag sökt och soin jag
funnit.
Han tystnade i förhoppning att hon skulle svara,
och gjorde sig beredd på ett utbrott av raseri, av
våldsamheter, av förolämpningar.
Hon höll ena handen tryckt mot kjärtat, liksom
för att dämpa dess slag, och andades alltjämt i små
snyftningar, som höjde hennes barm och kommo
kenne att vagga av ock an med kuvudet.
Han fattade hennes hand, som vilade på
armstödet, men hon ryckte käftigt undan den. Så mumlade
hon, som i ett slags bedövning: — O!... Min
Gud. ..
Han föll på knä framför kenne, fastän utan att
våga vidröra bene, och stammade, mera uppskakad
arv denna tystnad än av de käftigaste utbrott: — Clo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
