Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
153
något utan Madeleine, men i fråga om honom själv
var det en helt annan sak!
Och när han kom hem, var det lika besatt. Hela
hemmet påminde honom om den döde, alla möbler
och småsaker, allt han vidrörde. Till en början hade
han icke tänkt därpå, men kamraternas ständiga
gnabb hade tillfogat honom ett sår, som smärtade
vid minsta beröring.
Han kunde inte längre taga en sak i sin hand,
utan att samtidigt tycka sig se Charles’ hand på
den. Han såg och använde icke andra saker än
sådana, som han hade köpt, älskat och ägt. Och
Georges började känna sig irriterad av tanken på den
gamla förbindelsen mellan hans vän och hans
hustru.
Han förvånade sig över detta sitt hjärtas uppror,
som han icke förstod, och han frågade sig: — Hur
tusan kan det komma sig? Jag är ju inte svartsjuk på
Madeleines vänner. Jag känner mig aldrig orolig
över vad hon gör. Hon kommer och går, som hon
vill, men minnet av det där kräket Charles gör mig
ursinnig. Och han tillade i tankarna: I grund och
botten var han en riktig stackare, och det är nog
det, som sårar mig. Jag känner mig förargad över
att Madeleine kunnat gifta sig med en sådan idiot.
Ocli han upprepade för sig själv: — Hur kunde
denna kvinna för ett enda ögonblick låta bedåra sig
av ett sådant djur?
Och hans agg tilltog dagligen tack vare helt
obetydliga småsaker, som stucko honom som nålsting
genom den ständiga påminnelsen om den andre,
väckt av ett ord från Madeleine, betjänten eller
husan.
En kväll frågade Du Roy, som tyckte om sötsa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
