Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som borde ryckas upp med roten och brännas. Men de
flesta trädgårdsmästarne höllo fast vid, att trädet hörde
till rosornas släkte, men hemsöktes af någon outrotlig
sjukdom, som hindrade knopparne från att springa ut och
gåfvo förklaring på dess eländiga tillstånd för öfrigt.
Några få sade visserligen, att trädet var godt nog, men
att felet låg i den sumpiga jorden, och att under
gynnsammare omständigheter trädet nog skulle trifvas bättre.
Men dessa personer voro icke några riktiga
trädgårdsmästare och då de af yrkesmännen afspisades som blotta
teoretiker och fantaster, betraktades de äfven af folket
som sådana. En del framstående moralfilosofer påstodo
till och med, att äfven om man för argumentets skull
medgaf, att busken möjligen kunde trifvas bättre på en
annan plats, vore det dock en mycket värdefullare
fostran för trädet, om det försökte blomma i ett kärr, än
under gynnsammare villkor. De knoppar, som lyckades
slå ut, blefve kanske mycket sällsynta och blommorna
bleka och doftlösa, men de utgjorde ju bevis för en
mycket större moralisk kraft än om de slagit ut utan
ansträngning i en trädgård.
”Yrkesträdgårdsmästarne och moralfilosoferna fingo
sin vilja fram. Rosenträdet fick stå kvar i träsket, och
det gamla behandlingssättet fortsattes. Nya slag af
gödningsämnen lades oupphörligt kring rötterna och otaliga
preparat, hvart och ett förordadt som det bästa och
lämpligaste, användes för att döda masken och larverna. Och
så fortgick det en mycket lång tid. Emellanåt var det
någon, som påstod, att han märkte spår af förbättring,
under det att andra förklarade, att trädet såg sämre ut
än någonsin. Slutligen, under en tid af allmän
förtviflan öfver trädets framtidsutsikter, togs
omplanteringsfrågan upp igen, och vann denna gång gehör. ’Låtom oss
försöka’, sade man, ’kanske det trifs bättre annorstädes,
och det är verkligen tvifvel underkastadt, om det lönar
sig att odla det här längre’. Så hände det sig, att
mänsklighetens rosenträd omplanterades och sattes i god varm
och torr jord, där solen badade det, stjärnorna blickade
ned på det och sunnanvinden smekte det. Och då fick
man se, att det verkligen var ett rosenträd. Mask och
larver försvunno, och trädet betäcktes af de skönaste röda
rosor, som med sin doft uppfyllde världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
