Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökte förtaga det dess verkan. För visso har kvinnligt
förbarmande aldrig uppenbarat sig i en älskligare gestalt.
Så mycken skönhet och godhet besegrade mig
fullständigt, och jag tyckte, att det enda rätta vore att
upplysa henne om sanningen. Naturligtvis hade jag ej en
gnista hopp, men å andra sidan fruktade jag icke, att
hon skulle vredgas. Därtill var hon för god.
”Det är mycket otacksamt af mig att ej vara nöjd
med all den godhet ni visat och ännu visar mig”, sade
jag. ”Men är ni så blind, att ni icke ser, hvarför den
ej kan göra mig tillfreds? Förstår ni icke, att jag är
dåraktig nog att älska er?”
Vid mina sista ord rodnade hon djupt och slog ned
ögonen, men försökte ej att draga undan sina händer.
Under några ögonblick stod hon så med flämtande
andedräkt. Och så såg hon upp, rodnade djupare än förut
och sade med ett bedårande leende:
”Är ni säker på, att det icke är ni, som är blind?”
Det var allt, men det var nog, ty det sade mig,
huru oförklarligt och otroligt det än låter, att denna
härliga dotter af en gyllene tid skänkt mig icke blott sitt
medlidande, utan sin kärlek. Likväl trodde jag ännu till
hälften, att jag var offer för någon lycklig villa, till och
med då jag tryckte henne i mina armar och utbrast:
”Om jag är utom mig, så låt mig förbli det!”
”Det är jag, som ni måste tro vara utom mig”,
flämtade hon och drog sig ur mina armar, då jag knappt
hunnit smaka huru ljufva hennes läppar voro. ”O, hvad
skall ni tänka om mig, som nästan kastar mig i armarna
på en man, som jag endast känt en vecka? Jag
ämnade visst icke låta er finna ut det så snart, men jag
var så ledsen för er skull, att jag icke tänkte på, hvad
jag sade. Nej, nej, ni får icke röra mig, förr än ni vet
hvem jag är. Och då, min herre, skall ni ödmjukt be
om ursäkt för att ni tror, som jag vet att ni gör, att
jag väl hastigt blifvit kär i er. Då ni vet, hvem jag är,
skall ni nödgas medge, att det var ingenting mindre än
min skyldighet att bli kär i er från första stund, och
att ingen flicka med hjärtat på rätta stället kunnat göra
annat under mina omständigheter.”
Som man lätt kan förstå, hade jag gärna afstått från
alla vidare förklaringar, men som Edith bestämdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
