Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och de sade inte mycket. Deras ansträngningar
höllo dem varma, fastän andedräkten förvandlade
hela den nedre delen av deras ansikten till is.
Kölden var så skarp att de nästan oavbrutet gnedo
näsa och kinder med vantarna. Om de uraktläto det
i några minuter domnade al1 känsel bort, och då
måste de gnida duktigt för att framkalla den
stickande, brännande känsla som antydde att blodet
börjat cirkulera igen.
Många gånger trodde de att de nu voro de första,
men de hunno alltid upp andra sällskap som givit
sig ut före dem. Ibland försökte några att hålla
takten med dem, men efter ett par mil gåvo de alltid
tappt och försvunno i mörkret bakom dem.
»Vi ha varit ute på färdvägar hela vintern», lydde
Stabbens kommentarier. »Och de där kräken, som
ha suttit och kurat i sina stugor, ä’ nog fräcka att
inbilla sig att de kunna gå i kapp med ossl Om
de vore riktiga Klondykeveteraner, vore det en
annan sak. Om det är något som en sådan där
gammal erfaren guldsökare kan, så är det att gå.»
En gång strök Nigger eld på en tändsticka och
såg på sin klocka. Men det gjorde han aldrig om,
ty kölden bet honom ögonblickligen i fingrarna,
och det dröjde en halvtimme innan de voro all right
igen.
»Fyra», sade han, i det han drog på sig vantarna,
»och vi ha redan hunnit om tre hundra.»
»Tre hundra trettioåtta,» rättade Stabben. »Jag
har räknat dem. Ur vägen, karl. Låt oss gå före,
vi som kan gå.»
Det sista sade han till en tydligen uttröttad man
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
