Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tig! Ni skall inte ramla. Gör nu som jag säger.
Det är bra — under axlarna. Gör fast den. Nu!
Ge er i väg! Äntra... men sakta och varsamt. Jag
skall hala in. Sakta och vackert. Så där ja. Sakta
och vackert.»
Nigger var ännu på tio tolv fots avstånd då brons
sista sammanstörtande började. Utan dån, men med
oupphörliga knyckar, sjönk den ihop så att lutningen
blev allt starkare.
»Fort!» ropade Carson och halade in, hand över
hand, den del av linan som växte ju närmare Nigger
kom.
Då raset inträffade, hakade Niggers fingrar sig
fast vid klyftans hårda vägg, medan hans kropp
drogs tillbaka av den rasande bron. Carson satt
med hårdt spjärnande, vidt skrevande fötter och
halade i linan. Denna kraftansträngning förpassade
Nigger in till väggen, men den ryckte ut Carson
ur hans nisch. Som en katt gjorde han helt om,
hakade sig vildt fast i isen och lät sig glida ner.
Nedanför honom — det var fyrtio fots spänd lina
mellan dem — gjorde Nigger lika vilda
ansträngningar att haka sig fast, och innan dånet där nere
förkunnade att bryggraset hamnat där, hade de
bägge männens häftiga rörelser avstannat. Carson
hade först kommit i jämvikt, och tack vare motvikten
av hans kroppstyngd hade Nigger också kunnat
hejda sig.
Bägge lågo i en grund nisch, men Niggers var
så grund att han, trots sina intensiva ansträng
ningar att ligga platt och haka sig fast, skulle ha
glidit ner, om inte linan lämnat honom en liten.
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
