Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frans Michael Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Da blef det liöst i hans fädernebygd: ej solen vill värma,
skogen vill fälla sin skrud, ängen sin prydnad försmår.
leke för varens sol förmådde han sluta sitt öga;
sommaren tog hans farväl, hösten bar bäddat hans graf.
Vintern af nyfäld snö snart breder ett täcke deröfver,
hvitt som hans viisen och rent, lilit som den saliges
sömn.
Klaga, du höstliga vind! —När härnäst mot norden du
tagar,
tag mina sångers krans med till den åldriges grift!
Der fa de vissna i ro eller vattnas af himmelens tårar,
hvilka i aftonens frid fälla på sångarens stoft.
2
Fordom, när seklet var ungt och friheten körde sin åska,
störtande altar och troil, öfver en häpnande verld,
när hvart sinne var fullt af sagolika bedrifter,
gick der en ynglingaskald tankfull vid Auras strand.
Tidens mening väl lian förstod, men han älskade föga
larmet af massornas trots, härjningens blodiga bragd.
Annorlunda hans lynne var stämdt: så grej) ban sin lyra,
profvade sirängarnes klang, blyg som en jungfru och öm.
Dock genom stridernas gny de smekande tonerna trängde,
tolkande himmelens frid, menniskors fröjder och qval.
Ren var den sången och mild, som sjöngs den af
himmel ens änglar;
liksom ett sommarens regn föll den i själarnes glöd.
Väfd var hans landtliga dikt af sabbalsmorgonens strålar:
tårar af kärlek och tro stänkte deröfver sin dagg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
