Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fredliga idrott, vitterheten. Om dennes lefnadsöden har
man sig föga bekant. Han synes hafva varit född
omkring 1660, egnade sig efter slutade studier åt
diplomatien, och dog såsom svenskt sändebud i London 1710,
såsom det berättas, af sorg öfver fäderneslandets olycka
vid Pultava.
Lejoncrona var en verkligt poetisk natur, och det
kanske i högre grad än någon af detta tidehvarfs
skalder. Sjelfva berättelsen om anledningen till hans död
bär derom vittne. De bättre af hans poemer utmärka sig
genom mycken ömhet och finhet i känslan, ömsom af ett
svårmod, som närmar sig förtviflan, ömsom af en
kärleksglöd, som lekfullt skämtar med sin plåga, och af en
omvexling och böjlighet i formen, som för denna tid är
öfverraskande. Äfven han hembär sin gärd åt sin tids
svaghet, den didaktiskt-religiösa tillgjordheten, hvilken
hos honom, såsom hos de flesta andra, bjertast framträder
i de odrägliga griftqvädena. Lejoncronas skrifter
äro utgifna af Lénström och senast af samme förtjenstfulle
forskare om hvilken jag ofvanföre talat.
Samlingen öppnas med en brefvexling mellan Habor
och Signill, som väl är något lång, men har ganska
vackra partier. Så skrifver älskaren till älskarinnan:
Men Astrild, som från mig det ringsta fjät ej träder,
Han står ock straxt bredvid och ger mig annat in,
Han klär sjelf af min drägt och på mig qvinnokläder,
Rätt lär han mig att gå, nu ändrar han mitt sinn’,
Jag, som ej annat vet, än mod och blod att tala,
Ger han fast andra ord och en helt annan röst.
Mitt hjertas kittlighet må han först litet svala;
Men sen så tänder han en ann’ glöd i mitt bröst.
Han minner mig straxt på din’ hjerte-tvingand’ miner,
Han mig till sinnes för din själs fullkomlighet,
Den stora dygdeprakt, hvaraf allen’ du skiner,
Der mot i verlden jag ej värdigt likna vet.
Din mjölkehvita hy, de purpurröda blommor,
På dina kinder stå, de runda ögons prakt,
Som med sin ljuflighet allt mig till älska kommer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
