Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som mig i dina band och bojor hafva bragt.
Tänk, säger han, uppå det höga hvälfda änne,
Som sig så herrligt bland de sköna lockar ter.
Jag vill dess ögonhvalf med sina miner lemna,
Som dock stort eftertryck i allas sinnen ger,
Dess näsa, lagom stor, dess mnn man rättlig,.kallar
En brunn full ljuflighet, hvars lilla fagra port.
Då han läts blygsam upp och åter igenfaller,
Mång hjelte har till träl, måbg kung till fånge gjort.
Och fast han, purpurröd, är med blodsfärgen tecknad,
Befallt’ han aldrig än utgjuta något blod;
Ej för dess stränga bnd än någon hafver bleknat,
Han visar inom sig bo rätt ett himmelskt mod
Och Gudahögt förstånd. De ord af honom komma,
Ar’ som af himlen talt’, lät mig ej endast bli,
Af honom ej ett ord får höra mig till fromma,
Men måste blekna bort och mig i döden si.
Din hals, din’ axlar, der de krusta lockar spela,
De bröst, som inom sig så ädelt hjerta bär,
De månde lust och pust till skiftes åt mig dela:
Lust för jag dem får se, pust för du hårder är.
Att jag må säga kort: din växt, din gång och later,
De mig intagit har, att jag förglömma må
Allt hjeltemod och verk med fordna manna-dater,
Jag hvart mig Astrild ler, i blindhet nu vill gå.
Jag kommer nu ihåg, när jag, full sorg och qvida,
Den sista gången §att bredvid din faders bord,
Så tycktes mig som du ock något månde lida
Med mig, och fällde med några förvetna ord,
Med ynksam min; ibland din’ ögon på mig stogo,
Ibland du tankfull dem på bordet kastad’ ned.
När andra drefvo skämt och stundom hjertligt logo
Så satt du allvarsam och rördes ej dervid.
När, ntaf sorger tung, min’ ögon mötte dina,
Straxt på din’ kinder rann en rodnad, den som var
Fast mer än purpur och mer än som solen fina,
Fast mer än rodnan den, som förer dagen klar.
När jag den sista gång fick med dig skönsta tala,
Så tyckte jag ditt mål det sväfde, och din röst
Så darra, hvilket mig fast höglig månd hugsvala,
Och gjorde i mitt qval mig en fast större tröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
