Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Venerid.
22.
Allt ar fåfanglighet, som skugga och som väder,
Det kommer allt och går och blifver intet qvart,
Och när det varar bäst, så är det gjordt så snart,
Försvinner allt som rök och flyger bort som fjäder.
Det hjelper icke stort man gråter eller qväder,
Ty tiden har ändå en alltför häftig fart,
Försvinner när han ar som bäst, »man vet ej hvart,
Då man en fåfäng sorg för fåfäng ting tillstäder.
Fördenskull var tillfreds mitt hjerta, låt dig nöja!
Hvad tiden hafva vill, må dig ej synas dröja;
Skall jag i enslighet min ungdom genomgå,
Ar bättre glädje, fröjd än sorg att tänka på.
Den har ock glömska gjort, som hafver gjort vårt minne;
Kanhända Venerid går en gång ur mitt sinne.
37.
Djupt nederst i en dal, der berg på alla sidor
All vädrets makt förtog, dit näpplig’ solens sken
Utöfver skatar hög’ mig hinde göra men,
Det var allt stilla, lugnt, ^n svalk’ och skugga blider,
Ett vattens sakta flod emellan stenar strider,
Som med smått buller kom ifrån källådran sen,
Der sprang ej fjerran från, som silfver skär och ren,
Nn blandas hon ihop, nu annorvärts sig vrider;
Det var en liten slätt, så stor, som njuggt behöfves,
Att de små bergfolk der anställa kund’ en dans,
Med ekar, lind och lönn, i ordning som sig höfdes,
Var den allt kringom täppt, rätt som en runder krans;
Allena jag der satt, och tänkt’ allena på,
Huru jag Venerid min dock en gång kunde få.
38.
Der jag allena satt i dalen och mig förde
Till sinnes sorgen min, såg jag små foglar mång’,
På qvistar allt omkring, som höllo ljuflig sång;
Kanske ock dit en sorg för hökars våld dem körde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
