- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 1. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 1. Stjernhjelm - frihetstiden. Akademiska föreläsningar /
74

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och deras fria last p& andra rum förstörde;

Jag tänkte vid mig sjelf: hvem kan dem göra bang,
Som flyga snällt och fritt i luften utan tvång;

Ack! vore jag som J, om Gud min önskan hörde,

Straxt ställde jag min flygt dit som jag icke kan

Med denna kroppen gå; med fröjd jag kunde vara
Hos den jag älskar, och då gåfve jag mig an

Till den jag hade lust med mig som fågel para.

Jag kunde vexla om när luften intet räckte,

Och fåglatrohet min sig* vidare ej sträckte.

.39.

Ty gudar pläga förr så mångens hamn ombyta
Som dem behagar helst, till allehanda djur
Förvandlade de platt ens skapnad och natur,

Att intet lemnas qvar; dem står, fritt lagen bryta,

Som de ha stadgat sjelf, det ingen må förtryta,

Och att en jungfru skön, en hel fullkomlig man
I källor, gröna träd och gräs man ofta fann
Såleds förvand’ i sten, i bäckar små som flyta;

Det händer icke mer, de kroppen så förandra,

Men hjertat ofta nog man ^så förandradt ser,

Som Amor täcktes bäst, ell’r ock de gudar andra,

Det blir i sten och jern förvexladt ännu mer.

Min jungfrus hjerta var uti en sten förvändt;

Nu är det åter kött, af kärlighet upptändt.

42.

Allt gräs nu vissnar bort och gröna löfven falna,

Man ser mer ingen ört och ingen fager ros,

Allt är snart ruttnadt bort, all fägring är sin kos,
Och sommaren är all: man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna,

Och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos,
Han blir af sådan tid nu tyngre än det tros,

Att starke ock deraf försvagade gå valna.

Och jag som hafver sjelf den hela soihmars tid
För kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!

Ja, är hon dertill vred, som var mig förr så blid,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:42:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/1/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free