Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett allmännt örlog pilten förer
I sjö, i luft och öfver land,
Allt hvad är qvickt och hvad sig rörer,
Det lyda måst’ hans segrand’ hand.
All djuren a hans väldes tolk,
Ej slippa vattnens tysta folk.
Hans skott ä’ hlind’; de hjertat dela,
Fast huden visar intet spår;
En måst’ gå krank sin lifstid hela,
En annan plåster tidigt får.
De skott, af hvilka såren kom,
Måst’ tjena se’n till läkedom.
Er ögon a hans hvassa pilar,
J Venus’ döttrar, jordens zir,
Er’ bröst den borg, der pilten hvilar,
Han oss mång tusen oro gi’r.
J ha fått nyckeln till vårt bröst:
Er egnar ock oss gifva tröst.
Men skulle någon hårdsint flicka
(Som slipsten hvättjar, sjelf ej kär)
I häftig eld ens sinne sticka,
Leir mot hans tjenster evigt tvär,
Så tro, den is, det hjertat för,
I tårar en gång smälta tör.
Den ros, som för en kärlig finger
Sig gömmer under törnetagg,
En hetsig sol å lykton’ tvinger
Att gapa efter himlens dagg.
Dock måst’ hon fälla bladen sist
Och torkar bort på egen qvist.
Låt derför hårdhet herberg’ leta
Hos otamd’ folk och rilda djur;
Yår himmel vill ej sådant veta:
Ty lefven efter hans natur;
Så lefva vi en gyllend’ tid,
När kärlek är den endsta strid.
I Sahlstedts anthologi finnes äfven af Eudén
och annat af verklig poetisk halt, t. ex. följande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
