Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då blir han ledd opp i ärones sal,
Hans glans är dygdenes strålar;
Lyckligt han stannar på vackraste val,
Får must utur gyllene skålar.
Qvickhet i blodet och fager gestalt:
Ho hinnt så lyckliga hamnar?
Må vara nöjd att sitt timliga allt
Insluta i trofasta famnar.
Ungdomen är väl den vackraste ros,
Som växt i blomprydda lunden;
Men när dess vårtid har‘seglat sin kos,
Då röjes sannaste grunden.
Hyses då dygden i innersta vrå,
^ Var hon i ungdomens fränds kap,
Skall, när dess ljusgula lockar bli grå,
Af kärlek bli troliger vänskap.
Kärlek och Ungdom de lydde härpå
Och kysste henne på handen,
Som straxt begynte att sjunga och spå
Om sällhets bergning i anden;
Otvungen glädje, förutan all svek,
Och tro, som purpur till färgen,
Hamrar och strömmar de höllo musik,
Och vallhornen ljomma i bergen. ^
Sådana lekar vi höra om jul
Häruppe i nordiska bygden;
Sådan belöning i ärones skjul
Får glädja vittraste dygden;
Men när som tiden tillända han går,
Vi oss åt himlarne höje:
Då njuter ungdom en eviger vår,
Och kärlek sitt eviga nöje.
Denne Hallman var theologie doktor och
kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Dog
1757. Han var fader till den ännu mera berömde
bac-chantiske skalden Carl Israel Hallman, hvilken hos
Wieselgren erhåller fadrens initialer och i registret
sammanblandas med honom*).
") Wieselgren, Sveriges Sköna Litteratur, IV: 768.
«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
