Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Har matt det sällskap är, som endast förråd äger
Af hvad som andra sagt och intet eget säger!
Till lycka hastigt nog ock detta förråd tröt,
Att åter nyttja det man ändtlig’ laget bröt.
Med snabba löparsteg jag till min syssla hastar,
På vägen än en vän i vägen hinder kastar/
Han nyss från landet kom: han frågar hvar jag bor,
Och kärligt helsar mig från syster, bror och mor.
Jag fåfängt 8t$r på språng, jag höra skall min lexa,
Hur gamla vänner mS»,*hur deras ungar växa.
Min goda landtman tror, att stadsfolk intet gör,
För det man pudrad är och ej i åkern kör.
Att all vår syssla är att goda värdar vara
Och fägna alla dem, som komma och som fara.
Jag flyr i närmsta gränd, men knappt jag sluppit har:
I nästa höm en vän mig under armen tar.
Allt hvad han sade mig kan ej i verser binnas;
Det minns jag, att hans tal var icke värdt att minnas.
Det gick på kläder ut: han granskar hvarje tråd,
Och till en smaklig drägt vill hemta mogna råd.
Ej Maros vandringsman så många faror hände,
När honom hamn från hamn de ilskna gudar sände,
Som på min korta va|; jag måste kännas vid;
Jag ändtlig’ hamnen ser och min förlossnings tid.
Nu tro, jag vänner får, ett tjog af embetsbröder;
Oss sysslan tvingar hop och tvungen vänskap föder.
Som syskon lefva vi, vi dela sorg och ro,
Och se för när hvarann att väl hvarannan tro.
Allena storma de och brödra käckt hvarannan;
En förman kommer in; då tro, de rynka pannan:
Man skrifver, springer mer, och den blir hållen bäst,
Som mest beställsam är och som kan svettas mest.
Jag såg en nedrig slok sig ner i stoftet kröka
Och för en oviss gunst qin säkra ringhet öka.
Jag såg ett ringa djur, som grälar år från år,
Och tror sig nog belönt, när handen helsning får.
Låt dem få ha sin ro! Jag vill mitt omak spara,
Så lat, att jag en gång ej låss att flitig vara.
Denna satir är, som vi höra, temligen tam, till och
med matt i sin tillgjorda vrede, om man undantager ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
