Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Början af tredje sången innehåller en af dessa täcka
målningar, som uppfyllde våra föder och mödrar i aadra
eller tredje led med förtjusning, och som rätt väl torde
kunna anses förtjena något bifall äfven af vår mera
anspråksfulla och mindre lättrörliga tid:
Vid roten af en alm, som slogs af elfvens våg,
Camilla, full af sorg, med matta krafter låg.
Hon kände intet mer den svalka floden delte,
Der han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte.
Men snart desö qväfda själ blef ur sin dvala väckt,
Ty af ett häftigt sorl hon hastigt blir förskräckt.
På flodens andra strand, som ut mot bugten skjuter,
Der i ett spetsigt näs en gräsrik äng sig sluter,
Hon ser en värnlös flock af skrämda hindar fly,
Som menskans öfvervåld och hennes grymhet sky.
Men ingen klyfta finns, som minsta tillflykt gifver;
En vildsinnt jägartrupp dem fram på fältet drifver;
Fast i sitt snabba lopp de vädren gå förbi,
De dock ett ömkligt rof för mordepilen bli.
Han hviner i sin fart och hinden genombårar,
Han törstar efter blod och fäller när han sårar.
Det slagna djuret ren på stranden utsträckt är,
Som på ett offerbord dess lemmar spritta der;
Uppå ett söladt grus syns varma blodet röka,
Och lifvet dunstar ut att hämnd hos himlen söka.
En enda sårad hind, som flyr en mordisk strand,
I floden kastar sig och söker hinna land.
Hon uppå böljans rygg en blodig fåra drager,
Och till Camillas alm hon sist sin tillflykt tager;
Hon ömkligt släpar sig till denna nymfens fot;
Och med ett klagoskri hon liksom ber om bot.
En sådan sorglig syn Camillas tårar väcker;
Till denna hindens hjelp hon sina händer sträcker,
Hon smeker detta djur, hon det i famnen tar,
Och med en bortvänd syn ur såret pilen drar;
Hon slöjan löser upp och den i stycken rifver,
Att hämma blodets fors, som fram ur sidan drifver;
Men fåfängt, all dess hjelp <ej djurets räddning gör,
Det slickar nymfens hand, det suckar och det dör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
