Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som ett förkastadt barn bon nekar dig sitt bröst.
Man dig ett skamligt bröd med tröga bänder räcker;
Af brist ocb plågor tärd du med din syn förskräcker
Och sårar med din röst.
Men m&nn’ du ej är värd, att plågor dig förtära?
Bu svaga, grymma djur! hvad medgång kan du bära?
Hvem utan häpnad ser de odjur lyckan födt?
Liksom en våldsam pest de verlden öfverfarit.
Ehvar förhäxjning syns, det jordens gudar varit
Som jorden ha forödt.
Natur och mensklighet i dina ådror täppas,
Du som ett vilddjur grips att ut på fältet släppas,
Då jorden härjas skall af dårars öfvermod.
i De vänta i sitt lugn att dina lagrar skörda;
Du känner ingeij hämnd, men du är legd att mörda
Och mätta dig med blod.
I mörker och förakt du från din barndom lemnas;
På menskors oförrätt ditt glömda väsen hämnas,
Din hårda fostringsart i vildhet bryter ut.
Du vårdar ej en lag, hvars skydd du aldrig njutit.
I ånger och i brott ha Jina dagar flutit,
Och få ett skamligt slut.
Att kunna brottslig bli och fela mot naturen,
Det är det fria val du eger framför djuren:
De känna ingen last och intet falskt begär.
De ledas af sin drift, då lagar dig befalla;
Du ser ej deras vidd, du känner dem ej alla,
Likväl du straffbar är.
I slutet af poemet tecknar han den eländiga
mensk-liga varelsens upplösning:
I smärtans heta famn dig döden ändtlig’ kastar:
Fast han dig ständigt följt, du klagar att han hastar,
Och dig mot ödets våld en fåfäng möda ger.
Skall du ditt usla lif med än en svaghet sluta?
På en bedräglig verld, som börjar dig förskjuta,
Du än tillbaka ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
