Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖRK: MlLHlNa AP ETT PRITT FOLK.
447
farligt. Smicker och lögn äro tvenne fridlösa odygder, och sanningen är
välkommen hos alla. Odygd är odygd, säga de, och last är last, fast man
ville bemantla dem med de största loford i verlden. De äro dårar, som
fela och älska sin villfarelse. Ovärde att hafva ögon de, som sluta dem
for sanningen och ej tåla att denna himmelska stråle lyser på jorden. En
skamfläck för alla lefvande den, som smickrar en odygd, som sårar sitt
samvete och talar mot sanningen.
«Det är ett folk, tappert och oöfrervinneligt genom sin myckenhet;
genom sin mandom; genom sin tillhärdighet i besvär och arbeten; genom
sin styrka i hårdaste slag och genom ett mod, det Sjelfva olyckan ej kan
förminska. Så hata de veklighet, att de icke räkna någon tapperhet för
ädlare än den, som obetänkt kastar sig i faran och beledsagas af
förmätenheten. I krigslågan rasa de som lejon mot sina fiender, men bo i frid
tillhopa som menlösa hjordar. Enigheten är det band, som förenar deraf
krafter, och en regerande rättvisa är enighetens amma. Oskyldigheten är
hos dem säker och den gångbara vägen till äran är förtjenst. Falskhet
blöder sjelf mest i leken, och afunden blyges att visa sin nedrighet bland
ett folk, der alla vilja vara stora i sina dygder. Det synes som de
förnämsta dygder, biltoge från alla andra riken, stannat vid yttersta kanten at
verlden och tagit sitt hemvist i norden.»
I femte boken af sin roman beskrifver Mörk ett
fritt folk på följande sätt:
«Invånarne på denna ö hafva alltid varit öfvermodiga af sina stora
rikedomar och förmätna i sin frihet, men tillika trälar under sina
oroliga lustar. Friheten är den ädlaste gåfva, den man i dödligheten
åtnjuta kan, men ingen är fri utan den allena, som friat sig från
lasternas öfvervälde och står i lydno för samvetet och dygden. Ett folk,
som bär sådana sinnen, kan då göra hvad det vill, men vill intet annat
än det, som rimmar sig med äran och dygden. Deras dygder äro fria, och
deras ljus lyser så mycket högre, emedan de födas utan allt tvång. De
göra sig Sjelfva lagar, men efterlefva dem Sjelfva. De äro rädda om dem
såsom de ömmaste ögnastenar, och hålla dem heliga såsom de rätta
förmurar för sin sällhet och frihet. De råda, men lagarne råda öfver dem.
Lagarne äro deras försvar, och en oförkränkt rättvisa är lagarnes lif. De
älska friheten, men förderfva den icke genom något sjelfsvåld, som
gemen-ligen storknar i oket af den svåraste träldom. De äro sin egen konung,
men den de gjort till sitt hufvud älska de och vörda såsom en fader. De
frukta ingenting annat än att bryta sina lagar, det är att förråda sin
frihet. Deras konung kan allt hvad han bör, och deras lydnad för hans
höghet, dms kärlek för hans person, deras, egen ömhet om lagarne och
omsorg för det allmänna är det, som hugnar och understödjer honom i alla
omsorger. Lycksaligt det folk, som äger en så ädel frihet. Den gör deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
