Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjertan stora, och plantar der det ymnigaste frö till alla dygder. Det är
en borg kring deras sällhet, till tvärs försvar ingen bör skona linnet pft
sin kropp eller blodet i sina ådror. För detta dyra klenod och detta lifvet
af deras lycka, vare egendom och lif uppoffradt. Om en fader vill styra
sitt hus, hvarfore må icke ett folk sjelft skrifva sig lagar, och se huru
deras välfärd vårdas? hvilken är alltför stor att ligga i två händer allena,
och dess förlust är obotlig, när tvenne ögon densamma förlorat och
bortslumrat.
«Olyckligt det folk, som med mistning af sin frihet har tagit sig
konungar och att förnöja dessas äregirighet hafver räckt sin hals under ett
tungt envåldsok. De hafva alltför dyrt betalt det beskydd, som de njuta
af thronen, när de såsom sålda tralar lefva på en annans nåd allena. Och
Sjelfva döden vore dem ofta drägligare än denna träldom, då deras lif och
välfärd råkat att falla i orena och grymma händer. Men ännu olyckligare
det folk, som missbrukar sin egen frihet att försvaga de grundvalar, på
hvilka deras allmänna säkerhet hvilar. Under en enväldig herre, som
brakar sitt välde att göra sig älskad och sitt folk lycksaligt, som med flit och
ömhet sammanhåller alla delar af riket, smakar man ofta de nöjen, som
göra frihetens förlust lindrig och dräglig. Men när friheten bytes i
sjelfs-våld och stiger öfver sina bräddar: när en konung råder i hvar vrå ock
ingen på thronen: när lagarne måste tiga och egennyttan allena får tala:
när lustan i sitt öfvermod trampar allt hvad heligt är och helgar sina orena
afsigter; när hvar och en gör hvad han lyster, och lyster hvad dygden
förbjuder, då är det gjordt med den allmänna lycksaligheten. Ingen är säker,
och Sjelfva lagarne lida våld. De som borde qväfva öfvervåld och last,
tvingas till deras försvar. Orden uti dem, hvilka borde stå orörliga såsom
Riffels fjällar och ej flytta sig mer än sjelva nordstjeman, fläkta såsom säf
utmed stranden och vridas af förmätna händer, såsom löst vax, att antaga
den skepnad, som dem lyster. Thronen mister sin vördnad, och svärdet
vid konungens sida måste vara en blind tjenarinna för deras lustar. Det
får ej dragas oftare än de det tåla, och måste rostas i sin skida när de
frukta att blöda. Då hvar och en ser på sin fördel och att öka sin
enskilda lott, skingrar och förråder det allmänna: då sammangaddningar ske
antingen uppenbart på torg, på gator och rådhus, eller ock hemligen i
smygar och vråar till de oskyldigas förtryck och skadliga afsigters forthjelpande:
då allas välfärd blifver ett rof och ett spel för några oroliga hufvuden: då
oskyldighet fläckas och tryckes: lasterna understödjas och stärkas: då lagen
är fängslig och händerna bundna på rättvisan; då är ock förderfvet för
dörren.
«Det är med friheten som ett regn. När det faller sakta och stilla
fuktar det jorden. Åkrame le och ängarne yfvas öfver sin prakt. Backarne
grönska och skogarne fröjda sig med löf och blommor. Jordens krafter
förnyas, och hela naturen fågnar sig, när himmelen med sin fruktbarhet stiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
