Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörks minnestal i Vetenskaps-akademien voro på
sin tid särdeles omtyckta.
«När utmärkta förtjenster skulle hedras», säger hans egen minnestalare
i samma akademi *), «när ämnet tarfvade mera konst än alla rågade värdigt
dervid nedlägga, var icke då vår Mörk alltid påtänkt, alltid villig, alltid
lycklig? De ärestoder han på edra vägnar upprest öfver en Cunninghame,
en Hesselius m. fl. äro äfven så säkra hedersmärken för hans skicklighet,
som för dem, till hvilkas åminnelse de invigdes. De runor han ristade voro
djupa och tydliga: de kransar han knöt flätades af täckaste blommor; dem
spridde han med behaglighet öfver sin bild, utan att dermed betäcka det
som borde synas. Hans lyckliga öga upptäckte snart de finaste strecken,
som karakteriserade ett ansigte, och penseldragen, hvarmed han tecknade
naturen, röjde hans konst. Dygd, vetenskap och ärlighet voro de färger,
dem han i sina originaler mest älskade och dem var han angelägnast om
att i sin målning bibehålla vid deras fägring. Att sådant för honom
lyckades, var ej underligt, ty han var känd för mästare i den konsten och blef
äfven derföre erkänd.»
I Sjelfva verket synes Mörks vältalighet i nämnde
minnestal vara mera koncentrerad och stadgad än i
romanerna, liksom nödvändigheten att framhålla de
historiska och biografiska fakta inom ett begränsadt utrymme
skulle hafva sammanpressat hans nog utsväfvande fantasi
och bortklippt alla öfverflödiga excurser och episoder.
«Dygden» är, såsom nyss anmärktes af hans biograf, en
af de färgor som han mest älskade: den förekommer
nästan på hvarje sida med vederbörliga
rekommendationer, och börjar slutligen förefalla temligen tråkig och
enfaldig, ehuru intressant talaren vill göra henne. Dock
är att märka, att detta missbrukande af «Dygdens» namn
tillhörde hela tidehvarfvet, hvilket ständigt bar det på
läppame, äfven när det som mest saknade Sjelfva
egenskapen i hjertat. Längre fram, i synnerhet hos
fransmännen, blef denna dygdemani vämjelig. Så berömmer
sig till exempel J. J. Rousseau af sin dygd i samma
andedrag som han om sig bekänner svagheter, som nu
för tiden skulle kallas lastfulla.
*) Wilcke 1. c., pag. 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
