Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörks ^ista likartade föredrag inom
vetenskapsakademien gällde en annan karolin, dock yngre,
hvilken följde hj el tekonungen under hans sista bedrifter,
artilleri-öfversten Thomas Cunninghame.
«Vi skulle önska», säger den fromma fridsamma landtpresten i sitt tal
öfver kanon-hjelten, «vi skulle önska, det aldrig något dån af vapen hördes
i verlden och således intet svärd behöfde smidas till vårt försvar, utan att
kärlek och förtroende finge förena alla hyddor på jorden i de oryggligaste
fridsband; då vore vår lefnad sällare, fri från många sorger och bördor,
dem vi nu likväl måste vidkännas. Men vi önska sådant förgäfves uti en
verld, hvarest på stillaste fridslugn följer ofta den häftigaste storm, och
hvarest de farligaste krigslågor ofta tändas mot all förmodan och spridas
på en gång öfver flera delar af verlden: hvarest de fredligaste böjelser icke
äro tillräckliga att bibehålla freden, och hvarest de dyraste löften och
försäkringar af de kröntes munnar, såsom de starkaste föreningsband och
fridens heligaste förmurar, icke allenast förgätas utan ock ofta förvandlas till
snaror för en säker godtrohet, som förgäter att i tid vara på sin vakt. Vi
grufva oss billigt för de N mordiska lekar och blodiga fält, hvarest under
några timmars eld och raseri menniskoslägtet hjelper att utrota sig sjelft, och
der den ena genom den andras blod skall tränga sig fram till segren. Be
furstar, som i en blind ärelystnad genom många tusende oskyldigas blod
söka en inbillad ära och dervid räkna flera folks tårar och elände för en
lek, kunna efter alla sina segrar ej vänta annat loford än att de varit
men-uiskoslägtets fiender och förödare, sina tiders olycksstjernor och verldens
plågoris. Plato, såsom menniskovän, straffade de gamla Spartaner och
Cre-tenser för det att de aldrig tålde friden, och således Äd sina vapen alltid
oroade och plågade sina grannar. De gamla Romare, ehuru präktiga och
vidlyftiga deras segrar voro, kunde likväl ej anses för annat än hela
verldens fiender; emedan de alltid tänkte på nya eröfringar, öfverföllo alla dem,
hvilka de trodde sig kunna öfvervinna, och dem, hvilka de togo i sitt
beskydd , gjorde de på slutet till sina trälar.–-Men–samma
nödvändighet, som knutit de första banden till borgerliga samhällen, har i alla
tider nödgat dem vara omtänkta om sin trygghet mot invärtes oro och
ut-värtes våldsamheter. Ondskan, som i verldens första ålder snart kom till
farliga krafter, var den, som genom sina våldsamma tillbud nödgade de
äldsta husfäder att lemna sin uråldriga frihet och under vissa lagar träda
tillsammans. Från samma tid har en af de förnämsta omsorger i sådana
samhällen alltid varit att vaka öfver sin trygghet, att skydda sina hyddor och
sina hjordar och hägna sina murar: att med förenade krafter hindra
ondskans hemliga rån och uppenbara anfall, och att således i tid afböja de
händelser, som kunnat föra dem uti elände eller träldom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
