Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själs idéer, de religiösa, som äro oi*tgrundliga i
hänseende till deras högre samband». Det är med sådana
högtrafvande och innehållsfattiga fraser som Wieselgren
vill gendrifva Celsii påstående att Ansgarius varit
((enfaldig och fanatisk». — I all häfdateckning, vare sig
litterär eller politisk eller kyrklig, är dock den
prosaiska förståndigheten vida att föredraga framför
((enfalden och fanatismen», synnerligen som dessa i ännu högre
grad framträda med ofelbarhetens anspråk*).
Celsius bör äfven ihågkommas, såsom
grundläggaren af vår litterära publicitet. Han var den förste som
i Sverge utgaf en tidning för litterär kritik, de så kallade
«Tidningar om de Lärdas Arbeten för år 1742». Dessa
Tidningar fortsattes sedan af Salvius och Gjörwell.
Celsius har författat många Åminnelsetal, dem han
hållit dels i Vetenskaps-akademien, dels vid Upsala
universitet. Med ett af hans Tal i
Vetenskaps-akade-mien — öfver Dalin — hafva vi redan gjort bekantskap.
Inför Upsala universitet parenterade han år 1747 öfver
akademiens nyss aflidne kansler riksrådet grefve Carl
Gyllenborg, och år 1749 öfver den ryktbare mekanikern
Pehr Elvius. Såsom prof på hans akademiska
vältalighet må anföras ett fragment ur talet öfver Elvius:
«Vi se naturen följa en så ständig lag och ordning med vår dödstimma
att vi knappt skulle tro hvad om Elvius oss förtäljes, derest det icke. vore
oss befaldt. En lag, hvilken är stiftad för allt hvad skapadt blifvit, ty ett
gräs förvissnar, ett träd förtorkas, och hvad som en lefvande anda inom
sig hyser förmultnar på en bestämd tid. Men då menniskor jemföra sina
öden med de ting, som omkring dem äro, tycka de sig (med den bekante
Theophrastus Eresius) vid verldens inrättning mycket blifvit förfördelade, i
det att menniskan, ehuru hon skall nämnas en herre på jorden, samt det
herrligaste af allt hvad naturen sammansatt, dock måste räkna det för en
sällsynt lycka, om hon i sin lifstid får likna ett af de djur, dem hon eljest
ej utan förakt nämner. — Så famlar vår själ, missnöjd med sig sjelf, i
ständigt mörker både om sin beskaffenhet och sina öden. Hvarföre, säger
hon, har naturens mästare sammansatt en så konstig byggnad allenast för
*) Wieselgren, anf. st., IV: 238, 610 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
