Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
« Dessa Sotbergs anmärkningar», säger Hammarsköld, «äro för en hvar,
som &t svenska språket vill egna sitt studium, af ett ganska högt värde,
och våra senare grammatici skulle säkert hafva vunnit mycket, om de icke
försummat att begagna dessa Sotbergs råd och rön» *).
Utom nämnda skrifter har Sotberg utgifvit
Minnestal öfver Dalin och Klingenstjerna vid deras
gemensamma likbegängelse på Lofön 1769, samt öfver Berch
och Ihre i Vitterhets-akademien. Kansli-rådet af
Sotberg dog den 30 December 1782, upprigtigt sörjd af
sina höga beskyddare.
Sotbergs stil* är klar, flärdfri och korrekt. Ur hans
kanske bästa arbete «Anmärkningar om Svenska språket»
vill jag anföra följande fragment:
«Om sådana lärdomsöfningar, som egentligen förstås med vitterhet, böra
föreställas nti inhemsk drägt, fordrar ock vår egen heder att svenska
språket, till alla delar hyfsadt, i sitt rätta skick och värde stadgas och
bibehålles. Det har väl i senare tider blifvit mycket vårdadt, mycket förbättradt,
men bär dock märken ännu af gammal vanskötsel, af inflickade onödigheter,
och om det har sina godkända reglor, (så) har det (dock) icke sina ord och
talesätt på ett ställe behörigen granskade, upptagna och samlade. — Man
knnde förmoda, sedan våra lärde deruti arbetat, om icke så länge och med
samma framgång som andra nationer uppodlat sina språk, att våra
skriftlagar åtminstone skulle hunnit blifva så stadgade, att de numera icke borde
vara underkastade andra skiljaktigheter, andra förändringar än sådana, som
naturligen vidlåda alla lefvande tungomål. Men om intet annat intygade,
huru nödigt det är att med allvar tänka uppå dess skötsel och tillständiga
prydnad, är det en i vår skrifart så märklig skiljnad, som en vidtberömd
lärare (Ihre) redan för många år sedan anmärkt och ogillat: ’att om man
allenast gifver åt flera ett blad att afskrifva, man fillher af tjugu icke två,
som i stafningen öfverenskomma, minst om de något förstå och derföre
tilltro sig äga rätt att gå ifrån andra’. En anmärkning, som ännu i dag
är lika grundad: och kan fuller tyckas, då man i öfrigt skrifver läsligt och
snyggt, att det kommer ej så noga an på en bokstaf mer eller mindre;
men utom det att ostadig skrifart är alltid ett fel, som icke är oundvikligt,
tänker jag att en upplyst nation, icke mindre än hvar förståndig man, bör
så i detta som i annat vara sig lik. — Att vinna denna likhet skulle synas
vara så mycket lättare, som man i allmänhet kommer öfveren som de
grunder, hvarpå rättskrifningen bör stödja sig, det vi finna så väl af de reglor,
") Hammarsköld, 258.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
