Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
franska moder och franska umgängesseder. Han gör sig
derigenom löjlig för somliga och förhatlig för andra,
men inbillar, sig under tiden, såsom ett mönster af
manlig fullkomlighet, hafva gjort ett oemotståndligt intryck
på en ung, rik och räcker enka, som han beslutar att
hedra med anbudet af sin hand. Nämnda enka är
emellertid skäligen blind för den parisiska sprättens inbillade
älskvärdhet, så att, huru komediens temligen
omvex-lande, men tillika temligen obetydliga och hvardagliga
intrig vänder sig, grefve Hurtig till sin stora
öfverrask-ning erhåller en korg, och enkan förlofvar sig med en
allvarsam landtbrukande baron, som icke erhållit någon
pariser-uppfostran. Grefve Hurtig, såsom en man af
verld, finner att han gått vilse väg, men fåller icke
modet, utan vänder sig med sin ömma låga till den
nyssnämnde baronens syster, en humoristisk flicka, som
mottager hans hand med vilkor, att hon får göra om hans
franska uppfostran och förvandla honom till en svensk
man igen. Sådan är den hufvudsakliga uppränningen,
episodiska drag lemnade å sido. Grefve Hurtig synes
här representera den gamla adeln, baronen den nya
väluppfostrade noblessen> till hvilken författaren sjelf
hörde; äfven den råa, på den tiden ymnigt
uppkommande landtjunkaradeln, som härstammade från
frälse-inspektorer och deras gelikar, har här sin representant
i en tölpaktig, egenkär, stenrik patron från landsbygden,
som rest upp till Stockholm för att fria till den unga
enkan, styckets hjeltinna, men slutligen får låta sig nöja
med hennes kammarpiga, som i folkseder Verkligen är
honom öfverlägsen. Författaren säger sjelf i företalet
till denna komedi, att hans enda uppsåt varit att roa
«och att, utan väldughet, med rätta fårger afmåla tvenne
dessa tiders galenskaper, som löpa snörrätt emot
hvarandra». Med dessa två motsatser menar han
tvivelsutan den franska öfverförfiningen hos den gamla
högadeln och råheten hos den lägre landtadeln, mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
