Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt framskridande, på skådebanan städse uppehåller
intresset» *). Den Svartsjuka Neapolitanaren har vunnit
nåd för Hammarskölds ögon, då han i detta stycke trott
sig finna skymten- af en poetiskt lifligare rörelse».
Kanske uppenbarar sig denna lifligare rörelse i det
rent romantiska ämnet, medeltidssituationerna med
ere-mitage och riddarborg, bönkapell och hemliga
fängelser, som aldrig förfelade sin verkan på den fosforistiska
fantasien. Mig förefaller detta skådespel svagt,
företrädesvis i karaktersteckningen, som är, med afseende på
hufvudpersonerna, genom sin öfverlastning onaturlig.
Mot den ursinniga, resonlösa svartsjukan, som icke för
ögonblicket uppbrusar, utan med omensklig konseqvens
i långa år utan skäl plågar sitt oskyldiga offer, mot
den motståndslösa resignationen hos detta offer, som
efter så långvariga oförtjenta lidanden ännu vill anses
älska sin plågoande, för att ej tala om den
kärleks-rasande eremiten, kunde vara mycket att invända. Äfven
Sjelfva upplösningen synes nog brådstörtad.
Gustaf Hl, som hyste en stor beundran för Gustaf
Adolf, har firat denna sin hjelte, utom i de två
förutnämnda skådespelen, ännu i ett tredje: «Gustaf Adolfs
Ädelmod». Mot Hntet annat af Gustaf HLs dramatiska
arbeten har kritiken visat sig strängare än emot detta.
Hammarsköld påstår, att i detta skådespel «alla partier,
i stället för att hållas i sina behöriga platser, äro
liksom packade på hvarandra, och uppträdena, utan
motiverande utveckling, besväras af inbördes trängsel».
«Dock», tillägger han, «äger äfven denna samma
för-tjenst, som hufvudsakligen stämplade konung Gustafs
öfriga dramer, nemligen — såsom det heter i
företalet till hans skrifter — den kärlek för allt svenskt,
det begär för svenska namnets ära och den ifver för
dess upphöjelse i alla afseenden, som, icke nog att ut-
*) Siare och Skalder, 2:dra uppl., III: 239.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
