Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom jag redan nämnt, är man ense om att
tillerkänna den §erde sången öfver Natten företrädet
framför de öfriga. Med afseende på denna sång utbrister
Tegnér med inspirerad vältalighet: «Åfven i dikten är
natten dagens krona. Hvilken tafla, som omfattar
himmel och jord, hur mörk och dock hur präktig! huru
lätta och genomskinliga alla dess gestalter! I början
den hulda sömnen, som vaggar jorden till ro, och de
fladdrande drömmarne midt uti det präktiga
månskens-stycket, och till slutet grafvarne, hvarur djupa, klagande
röster uppstiga! Dessa dystra, högtidliga ljud tillhöra
blott andestunden. Det är som hörde man på afstånd
brusningen af underjordens floder eller slagen af den
förbiflygande dödsengelns vingar.»
Skaldens språk har i denna sång en oafbrutet
högtidlig och majestätisk hållning, hvilken väl lämpar sig efter
det höga ämne, som han beskrifver. Ehuru Atterbom
upptagit flera och vidlyftiga utdrag ur detta praktstycke,
kan jag likväl icke underlåta att meddela en prof bit
deraf, hvartill jag väljer den månskenstafla, om hvilken
Tegnér i nyss anförda citat talar. Sedan skalden egnat
några strofer åt en skildring af norrskenet, fortfar han:
»
Snart för ett stilla ljus det lätta sken försvinner:
Liksom ur skogens vård i höjden månen hinner
Bland genomlysta moln, som öppnas kring dess klot.
1 rymden, der hans makt en härmad dagning målar,
Ett fält af mörk safir, betäckt af nya strålar,
Hans intåg tar emot.
An med det lånta ljus hans rundnings fyllnad tänder,
Han under trädens skjul en mattad klarhet sänder,
Som villas i sitt lopp och mellan löfvet dör,
# Och än hans fria sken; der skuggor dem ej bryta,
Som en försflfrad duk på vattnens speglar flyta,
Dem ingen ilning rör.
Men fåfängt vid hans bloss min åsyn kusten följer.
Dess längd mig undanflyr och sig i skymning döljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
