Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så talar Ofion, och, hänryckt och förstörd,
Att bli med strömmens fart till samma holme förd,
Ifrån en klippas höjd sig i dess hvirfvel kastar.
Han dör; men kärleken, som till hans räddning hastar,
I kronan af en ek, som följer flodens svall,
Tar honom lyckligt mot i stunden af hans fall.
Ur yrseln åter väckt, hvars tyngd hans sinnen höljde,
Förundrad Ofion med trädets simning följde,
Tills ändtligt med dess gång han nalkas holmens strand,
Som sjunker mer och mer, och der med utsträckt hand
,Han hastigt Eurynom till sig i farten rycker.
Inom sin trogna famn i det han henne trycker
«Kom följ mig», säger han, »hvart ödet föra vill.
«Jag ser dig, jag är nöjd, jag hör dig åter tilL
«Se gudarnes beskydd och deras under vörda!
«De tvinga böljans djup att bära trädets börda:
«Att bära den för oss. Du var det undret värd.
«En räddning väntar oss, en strand är oss beskärd.
« Emot tag mellertid, då himlen oss förenar
«Den tillflykt han dig ger: min famn och dessa grenar.»
På Sjelfva hafvets rymd han redan kastad är,
Och skogens fällda träd, som dem tillsamman bär,
Med menskan i sin vård för första gången flyter;
När i ett ögonblick sig ekens skapnad byter.
I rundning af en båt, som klyfver böljans lopp,
Hon vidgar ut sin stam och hennes fordna topp
Till bildning af en mast på nytt sin spira höjer:
I sammanvridna tåg hon sina qvistar böjer;
Och löfvet, som förut dess krona har betäckt,
I segel hopaväxt, rörs än af vädrets flägt.
Förundrad Ofion ser på sin älskarinna.
Uti den nymf han frälst han röjer en gudinna;
Han skådar, lysande i hennes anletsdrag,
Odödlighetens glans, som fyller dess behag.
«Kom ändtligt», säger hon, «i famnen af din maka.
«Du Hafvets dotter ser, som älskar dig tillbaka.
»Din kärlek, vägrande att öfverlefva mig,
«I dessa böljors våld har ädelt lemnat dig.
«Kom, dela öfver dem min gudom och min spira.
«Min fader nalkas oss att vår förening fira;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
