Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att nya stränder se var än den mogna tallen
Ej för ett hvässadt jern på klippans höjder fallen,
Och menniskan ännu af ekens fasta skog
Förstod ej annat bruk än frukten, den hon tog.
Ännu Astrea var för jordens drottning helsad,
När, förr’n i Pyrrhas famn bland menskor ensam frälsad,
En sammantimrad båt tog mot Deukalion,
Ditt hjerta, Eurynom, var skänkt åt Ofion.
Hon Hafvets dotter var och född till gudars välde,
Men för sin älskare sin höghets glans förställde;
Och Ofion förledd såg i en dödlig hamn
Ej den gudomlighet, som trycktes i hans famn.
Det åt 8i(i like var han trodde dyrkan bära,
När i herdinnans drägt fördöljande sin ära
Hon mottog vid den strand, som deras vittne var,
Hans kärlek och hans ed, förnyad alla dar.
På längtans vingar förd, en dag till samma stränder
Att möta Eurynom hans kärlek återvänder.
I hvilken hisklig bild har nejden sig förbytt!
För hans bestörta syn var fältet nndanflydt.
Nyss, vid en klippas fall, af jordens skakning krossad,
En ström nr hennes djup, från brutna stängsel lossad,
Har sig i floden stört och, svällande dess bädd,
Dränkt hela rymdens vidd, som grönskat kring dess brädd.
Ur hvirfveln af det skum» som fältena betäcker,
En kulle ömsom än sitt sköljda hufvud räcker,
Än syns ett lutadt träd, som brottas i sitt fall
Med öfversvimmad stam mot ständigt ökta svall.
«Hvar är du», ropar han, villfarande kring stranden,
Och äskande ett svar med rösten och med handen,
«Hvar är du, Eurynom, beskyddar himlen dig?
»Kanhända denna stund du gick att möta mig,
«Du kom att i min famn.....och blef af floden fattad.
«Er skänk var då för stor, för stor min lycka skattad,
*1 gudar utan nåd! att unnas mig af er!»
I samma ögonblick han henne fjerran ser
Uppå en kulles höjd af vattnets stigning hotad,
Omfamnande en alm, ännu i jorden rotad.
nNej, fåfängt mellan oss en afgrnnd bredde sig,
»Jag dig ej frälsa kan, men jag kan dö med dig:
«Med dig kan jag förgås — till dig med samma bölja
«Dit vädret för mitt rop, min kropp skall äfven följa.*»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
