Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
falla åt löjet än åt tadlet, är möjligt; men huru är det
tänkbart att de laster, för hvilka inan anklagat detta
hof, skulle; om de verkligen funnits, hafva kunnat undgå
en i palatshemligheterna så väl invigd hofman som
Oxenstjerna, eller, om de icke undgått honom, att de icke
skulle hafva från hofvet aflägsnat en så rättskaffens och
dygdig man? Jag kan ej bättre sluta denna teckning
af Oxenstjerna än med den poetiska skildring, som
tillika är ett rättfärdigande af det hof, hvilket Oxenstjerna
i sina lyckligaste dagar tillhörde. Den innehålles i ett
skaldebref till kammarherren grefve Adolf Ludvig
Ha-milton af år 1794.
Om vi med makten sett förenas mildheten
Och kännt befallningarna lydda
Af våra hjertan mer än Sjelfva vördnaden:
Så vare det en gång förundt åt sanningen
Mot fördomarnas röst att denna verld berömma,
Der de med bitter trampenhet
At allt behageligt ge namn af fåfänghet,
Se blott det lekande, det allvarsamma glömma,
Och ögonblickets glädtighet
Som tidehvarfvets lynne dömma.
Hon teckne, vittnande, att glädjen i dess dar
Det storas hvila blott men ej desa hinder var;
Att ingen kung, mer hög i afsigter och snille,
Förent kring sig ett hof, med ädla tänkesätt
Från ränkor mera skildt, i lefnad mera lätt;
Att lugnet, som han der från mödan njuta ville,
Var af förståndets lek och konsters täflan mätt.
Men att, fast qvickheten gaf tillgång i hans gille,
Så knnde dygden blott ge till hans aktning rätt;
Att bland de föremål, som stora själar draga,
’ Och mot de bördors tyngd, som trycka hjeltars bröst,
Han sökte der och fann de vittra nöjens tröst,
Som pryda utan att försvaga;
Att dygden der blef lärd till konsten att behaga,
Och hörd med smakens språk, men ej med smickrets röst;
Och att, om äfven der hon någon gång, i striden
Mot retelsernas makt, betalt vår svaghets lott,
Så var det hou likväl, hvars välde styrde tiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
