Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gripande i sin tids litterära angelägenheter och dess
herrskande opinion i dithörande ämnen. »Skärskåda vi»,
säger Atterbom, «närmare denna fordom så prisade och
fruktade tidning, så kunde fuller väntas att dess anda,
så långt den är Kellgrens egen, vore en poetisk af
äk-taste slaget. Men det poetiska sinnet hos Kellgren bar
^ettrar, från hvilka det först inemot slutet af hans bana
frigjorde sig. Visst hade redan förut flera gånger hans
konstutöfning visat sig vara bättre än hans konstlära;
hvarvid likväl bör nämnas, att de skaldestycken som
derom vittna, sedermera, då de ur bladet upptogos i
samlingen af hans skrifter, öfverhufvud undergingo
vär-sentliga omdaningar. Man undantage mellertid de
förnämsta af dessa stycken, och efterräkne sedan, huru
ofta den ursprungliga Stockholmspostens årgångar
verkligen röja att i spetsen stod en man af högre
egenskaper än en qvick belesprit med ett lifligt nit för sens
commun, Voltairisk upplysning, vårdad t språk och
rig-tig versbyggnad! Bäst tager sig detta nit ut, då det
upplågar af en fosterländsk ifran. Men i det hela företer
sig här en kritik af samma snäfva synpunkt och
negativa halt som den förut beskrifna. Der den fann sina
fordringar uppfyllda, eller på väg att uppfyllas, der
berömde den — vanligtvis utan gräns; der motsatt
händelse inträffade, tadlade den — lika gränslöst;
begge-dera med större afseende på stil än på sak och
komposition. Uppenbart är att den gerna och med en hårdt
nära grym njutning (ehuru ofta med nog lättsinnig satir)
begabbade och intill benen hudflängde arma
småförfat-tare, till största delen menlösa tillfällighetsrimmare utån
ringaste anspråk på vitter ära, men ogerna inlät sig
med sådana skriftställare, hvilkas upphöjdare plats i
snillets verld tycktes kräfva en viss försigtighet, eller i
allmänhet en mera redbar begrundning af både saken
och personen. Ofelbarheten och allmakten kunde
nemligen i två fall äfventyras: antingen man råkade mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
