Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna drag skilja sig från andra, fast ej från det mensklig^, vara sig och
ingen annan, med ett ord, att vara snille: hurn falsk, huru skadlig ar då
ej den fördom, att i hvarje slags vitterhet blott framställa ett mönster,
blott gilla ett sätt och förkasta alla öfriga.»
Jag har redan nämnt att Kellgren i allmänhet ej
hyste eller uttalade någon synnerlig aktning för hvad
man kallar publiken. Sin tanka om densamma har han
något utförligare än i de förut anförda aforismerna
ut-redt i en liten afhandling «Om allmänhetens domsrätt
i vittra mål», hvilken på sin tid var införd i
Stockholmsposten.
«I de flesta lagstiftningar», heter det, «har den rättigheten blifvit
tillagd de högst uppsatte medborgare, att endast dömas af sina jemnlikar.
Vittra författare hafva af naturen samma rätt. De som missvårdat den, de
som obetänksamt stigit ned att underkasta sig en lägre domstol, hafva
till-äfventyrs för en tid varit glada att se sin svaghet mera mildt än upplyst
pröfvas; men antingen derföre att den sanna ärelystnaden icke läoge
smickras af ett oförstådt beröm, eller ock att berömmet en annan dag gifvit
rum åt ett lika blindt smädande, visar erfarenheten att alla goda snillen
förr eller senare vädjat till en öfverrätt: sina likars dom. Lycklig den
yngling, som vid första steget på vitterhetens bana icke sökt annan lager
än den täflare förlora och kännare gifva; som alltid visligen förstått att
högre värdera någras aktning än mångas beundran 1 Ty hvad äger denna
beundran som med skäl kan smickra en tänkande man? Ar den en känd
vördnad för ett erkändt företräde? Eller är den ej hellre det vanliga offer,
som hopen gifver åt allt sällsamt och besynnerligt, åt allt hvad icke är dess
eget? — ett offer lika deladt mellan snillet och luftspringaren, den
gudomliga skalden och djuret från Afrika . . . hvad säger jag? — ofta rikare
skänkt åt dessa? Medelmåttan är hela verldens nationliga drägt; huru skulle
de ej förvånas af den lysande skrud, som snillet drager? Men sedan
nyfikenheten är stillad, kommer glömskan eller hatet. Vändom ögonen på de
gamle, våra mönster i allt, i vett som i smak, i seder som i snille. Icke
sökte Latiens upphöjdare skalder sin ära från torgen och badhusen i Rom.
Spernere vulgus, var Horatii valspråk och har blifvit det för alla värdiga
snillen, som honom efterträdt. Att högaktas af Varius, Plotius, Virgilius,
att älskas af Msecenas, att förnöja Augustus: så stort var målet för
romarens ärelystnad, deraf uppsteg hans snille med vishet och smak, deraf sträckte
sig hans röst genom kommande sekler. — Men den upplysta allmänheten?
— Vare evigt vördadt detta heliga namn! Blott fästen dervid en sann och
värdig betydelse! Om vi dermed förstode hvad i sin vidd kallas
allmänhet: mängden af en nation, eller ock, mera inskränkt: de flesta af vissa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
