- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 2. Gustaf III och hans tidehvarf. Akademiska föreläsningar /
151

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En annan uppsats, tillhörande samma
utvecklingsperiod af författarens lefnad, hvilken äfven vunnit
Atter-boms bifall för de mera frisinnade esthetiska åsigter,
som den uttalar, böra vi icke förbigå då det är fråga
om Kellgrens prosaiska skrifter. Jag menar
afhandlin-gen om skadan af en uteslutande smak.

« Hvadan kommer denna envishet», säger han, «lika skadlig för
läsarens nöje som för författarens snille, denna myndighet hos vissa så kallade
kännare att utån uppehåll ropa: denna stil är blott den rätta; detta sätt
bör allmänt följas; allt annat är att förkasta? Den härrör utan tvifvel af
inskränkt omdöme, af fanatism eller egenkärlek. Den ena känner ej, den
andra vill ej känna mer än de mönster de af en händelse valt, den tredje,
som finner detta mönster i sig sjelf, tvingas så mycket svårare att erkänna
något annat. Häraf dessa krig, dessa eviga tvister mellan kännare och
försökare, journalister och auktorer, detta nit af orthodoxer mot inbillade
kättare, lika blindt, lika bittert på parnassen som i kyrkan: dessa hela
bibliotheker af stridiga afhandlingar om det sköna och sanna, af rhetorikor
och poetikor, som fängsla snillet i stället för att leda det. — Hvarför
frågar man ej naturen? Af dess oräkneliga alster har det ena mera skönhet
och fullkomlighet än det andra, men det är skönt i sitt förhållande, allt
fullkomligt i sitt ändamål. Rosen äger ej granens höjd, icke heller granen
blommans behag. Hvilken vågar ni väl fördöma?

«Härmed är ej nekadt att ju verkligen gifves ett allmänt fult, ett
allestädes att förkasta: det som sårar allas sinnen, det som stöter allas begrepp,
det låga och det orediga. Man bör medgifva ännu mer: all skönhet i
naturen upphör att vara det då den flyttas ur sitt rum; allt fullkomligt
blif-ver fel, då det nyttjas i falsk ordning, då det motsäger sitt ändamål. Sätt
granen i edra trädgårdar, hölj klipporna med blomster, släpp strömmar
öfver ängarna; Och allt blifver obehag, galenskap, förvirring. — Som det
förhåller sig i naturen, så förhåller sig ock i konsterna, dessa aftryck af
naturen, vare sig genom bildning (bild), målning eller skrift. Icke nog med
den skilnad i föreställningssättet, som åtskilda slag af vitterhet fordra.
Icke nog att historien ej skrifves såsom romaner, romaner som
predikningar, predikniugar som tal i en akademisk församling. Då hvarje art af
vitterhet dessutom är fördelad i hundrade olika mer eller mindre beslägtade
grenar, som alla begära ett olika afhandlingssätt; ännu mer, då stilen i
dessa särskilda delar bör rätta sig efter ämnets vidd, vigt och värde; då
ett landskaps historia icke tål att författas som historien om ett
kejsardöme; då ett krigiskt folks bedrifter annorlunda böra målas än ett
fredligt folks öden, hjeltars lefverne än den svaga regentens; och då slutligen
bör lemnas en författare samma rätt i sin stil som sitt ansigte, att med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:42:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/2/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free