Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att räcka ut tungan litet. Hans mening är endast att
göra en qvick grimace».–«Men», fortfar han,
»förlorad är den själ för skönheten och rättvisan, som för*
kastar rimmet derföre att det är rim; och äfven då, när
en annan har mödan att göra det! Jag, så mycket vän
af den orimmade versen som någon, är förtjust deri.
Skall jag skänka er min fantasi?» Här följer en på fullt
allvar menad lofsång öfver rimmet, författad på
orimmade, men fritt rythmiska verser. «En tio grader större
skald än jag», tillägger han till slut, «skulle upphöja
rimmet så förtjusande att hela verlden ville skrifva —
orimmadt.» — Denna ädla oväld af Thorild var
bortkastad. Nu kom nemligen Kellgren med sitt qvicka och
mördande skämt «Nytt försök till orimmad vers», den
med beundransvärd konst författade persifflage öfver
Thorild och hans skola, om hvilken* jag i det föregående
utförligare talat. Att denna satir var af
tidsförhållandena berättigad, att den innehåller många sanningar,
som väl behöfde inskärpas, har en lugn efterverld ej
svårt att inse, ehuru det kanske var en hånfull grym*
het, att just i denna tidpunkt, då Thorild i det
fridfärdigaste lynne syntes framräcka sin hand till försoning
och gemensamma bemödanden, i stället för att emottaga
den, gifva den ett stygn med en så skarpslipad stilett.
Det var ock sista gången Thorild erbjöd fred. Att se
sig sålunda uthängd i den löjligaste karrikatyr till hela
verldens åskådning, sårade och förbittrade honom så
djupt att han aldrig förlät Kellgren det och blef hans
fiende intill döden. Det var också först från denna tid
som Thorild uppträdde med afgjord och oförsonlig
bitterhet mot den gamla vittra skolan och dess kritik, i
full föresats att göra en revolution i vår litteratur. Det
är ock från denna tid, som hans språk, förut visserligen
högstämdt och allvarligt, men tillika skonsamt och till
och med stundom ömt och beräknadt att röra, antager
denna ton af skoningslöst dräpande invektiv, af förakt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
