Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
godtfinnande. Derföre spörjer man i denna tidning mot
slutet väl någon förändring af ton men icke af tendens.
— Att denna inre omhvälfning hos Kellgren
hufvudsak-ligen var en följd af kollisionen med Thorild, draga vi
ej i betänkande att antaga.
Vill man ifrån ett bestämdt årtal datera denna nya
period af Kellgrens poetiska verksamhet, så kunde man
såsom en sådan afgjord skiljegräns antaga året 1789,
dock utan att förgäta att förändringen redan länge varit
förberedd och att man redan förut uppdagar tecken af
en ny andes begynnande tillvaro, liksom ej heller är
utan att man äfven efteråt röj^r ett och annat lifsteoken
af den gamla anden. Men det var nyssnämnda år som
Kellgren genom de i Stockholms-Posten införda
poe*-merna «Cantat den 1 Januari 1789» och i synnerhet den
på rimfria stanser författade «Dälden», gaf allmänheten
tillkänna att han nu med bestämdhet inträdt på en ny
bana. Den förra, diktad med anledning af
krigshändelserna i Finland och svenska vapnens olyckor derstädes,
är utmärkt genom en af sann poetisk ingifvelse lågande
patriotism:
Men der .... med rifven skrud . . i åldradt majestät
Och vissnad fägring .... svag, försagd, med sorgens fjät ....
Hvem nalkas? . . . hvilken hamn af drottning, af gndinna?
An ögat brinnande af harm,
Än sknmt af blygd, fördränkt i tårar! — Af dess arm,
Som bildad tycks att segrar vinna,
Tungt lyfts ett rostadt svärd, nu vändt mot egen barm;
Och blod och stoft dess mantel höljer
Och kronan nicka ses till fall.
I spåren, rytande, mörk, krigets ande följer —
Och furiers skrän och trollens återskall •
Hörs rnndt omkring. — Och nu från östra norden,
Spotsk, reser jätten sig på fjället. — Hatets brand
Är i hans blick och Qettern i hans hand. —
Och nu med gräslig röst han ropar: «Stört till jorden,
« Förmätna Svea! stört, blif slaf». I dessa orden
Hvad ljus af ljungeld! . . . Gud, hvad namn . . . hvad har han sagt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
