Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större och större; Leopold, hans kalla och förslagna
vapenbroder, inger honom ingen rätt förtröstan, han
innesluter sig inom sig sjelf, han blifver mildare och tillika
djupare till sinnes, hans kritik blifver mera human och
grundlig, hans sång mera allvarlig och innerlig. Han
har funnit ejtt högre ljus än den flacka
upplysningens. Men konungen går bort: Kellgren följer
honom snart efter; Thorild försvinner i blixt och
dunder, de öfriga figurerna draga sig tillbaka, och den nyss
så lifliga taflan insvepes i ett mörker, som
morgonstrå-larne af en ny dag på länge ej förmå att genomtränga.
Historien om dessa förändringar inhemtas steg för steg
i de periodiska skrifter, som under denna tid så lifligt
sysselsatte allmänheten. Vigtigast bland dem är
Kellgrens egen tidning Stockholms-Posten.
Jag har redan i det föregående redogjort för
Kellgrens poetiska verksamhet, hvarvid jag likväl endast i
förbigående hann vidröra hans kritiska, som är af
nästan lika stor vigt genom det mäktiga inflytande, som
den utöfvade på hans samtids allmänna tänkesätt.
Såsom vi sett öfverflyttade Kellgren från Åbo till
Stockholm år 1777 för att blifva lärare åt generalen grefve
Meyerfelts söner. Vistelsen i detta förnäma och bildade
hus, der han hade tillträde till den tidens mest älskvärda
sällskapskrets, utvecklade än ytterligare hans redan förut
förvärfvade talang för det poetiska skämtet, och
stad-f&stade honom än ytterligare i den skeptiska verldsåsigt
som den tiden var modern, och som hos honom redan
var grundlagd genom hans studium af den Lockeska
filosofiens franska epigoner, uttryckligen Voltaire. Snart blef
han en älskling hos grefvinnan Meyerfelt och genom
henne hos den berömda societet, som omgaf konungen
under hans glada dagar, och om hvars fina och
angenäma ton, hvars utsökta manér och raffinerade lättsinne,
de gamle förtälja saker som väcka förundran. Det var
Malmström. II. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
