Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fruktad. Så, med anledning deraf att hans recensent
erkänt, att i hans ode ej saknas qvickhet, anmärker
Leopold att «en kritikus bör icke allenast känna det
slag af vitterheten som han granskar, utån han bör
äfven kunna urskilja hvad gåfvor som dertill fordras. En
bröllops vers, ett epigram, en fleurette kan vara qvick.
Men —––att säga om den store Rousseau:
han skref dråpliga oden, ty han var qvick, är detsamma
som att säga om den store Cato: hans sedolära var
förträfflig, ty hän dansade väl.» När sedan Kellgren
yttrar att cdäsaren bör kunna begripa hvad skalden säger»,
faller Leopold in: «detta är väl påmint; men hvarföre
begriper icke då min herre hvad herr Leopoldt sagt?
Min herre har likväl gjort honom den äran att vara hans
läsare. Man har skrifvit att poeter äro skapare, men,
min gynnare, lita icke på att de kunna skapa snillen.
Det är Guds finger. Pope, som min herre citerar, hade
den gåfvan att ganska väl förstå hvad han läste. Om
min herre icke begriper hans skrifter, rår han derför?
Eller skola vi andra derföre upphöra att läsa honom?
Kom ihåg hvad man nyligen tryckt: legendi fons est
sapere. Om min* herre med skäl sagt att ett oredigt
språk icke är något gudaspråk, så tillåt mig med lika
frihet anförtro min herre att ett oredigt hufvud icke är
något menniskohufvud» *).
Sedan striden med stigande hetta fortgått genom
en hel serie af numror under våren 1779, såg Leopold
sig ändtligen föranlåten att taga till ordet i eget namn.
I en till Posten insänd skrifvelse förnekar han helt och
hållet sin identitet med de motgranskare, som till den
grad väckt Kellgrens förtrytelse; deremot tager han ej
miste derpå att hans ursprungliga granskare och den,
som sedan uppträdde till granskarens försvar, äro en och
samma person, och ville således sjelf begripa mera af
*) Stockholms-Posten 1779, N:o 43.
Malmström. II. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
