Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mystifikationen än han tillåter sin motståndare att
förstå. Leopold antyder sin förmenta misstanke på
följande ironiska sätt:
«Det är långt ifrån mig att anse mina begge antastare for en och
samma person. Det är omöjligt att det skulle vara min djupsinnige
kriti-kus, som fattat pennan för att understödja sin lutande myndighet. Detta
respektabla snille, som berättar oss huru lejonet är ett grymt djur och huru
vi derföre böre vandra i ett nytt lefverne; denne skarptänkta granskare som
icke dess mindre låter trycka om sig att man på ett helt seculum icke
skulle finna ett enda skäl emot dess kritik; skulle väl han vara ^nsamma,
som först agerar part, och som straxt derpå kommer att i allmänhetens
namn afdöma sin egen sak; ungefar på samma sätt, som i en af våra
komedier Arlequin doktor försäkrar att Arlequin koujon gifvit förträffliga
recepter. Jag vet val att det gifves vissa elaka själar, som uttyda allting
till det värsta: om någon gör en dårskap med naket hufvud, och kommer
tillbaka, inkrupen i en stor peruk, så säga de straxt på blotta ansigtet att
det är samma menniska; men det är icke min dråpliga kritikus som denna
gången kommit tillbaka i en stor peruk.» (Leopold försäkrar ännu en gång
att det icke är han som författat sitt försvar.) «Jag älskar», säger han,
»de vackra konsterna, och jag har någon gång dristat mig att idka dem;
men jag har alltid trott mig böra sätta skyldigheten att vara menniska
framför äregirigheten att vara auktor. Det är väl möjligt att jag skrifvit
en rätt medelmåttig ode; men jag vågar säga, det är omöjligt att jag skulle
hafva nedstigit ända till att försvara den med ovett. Min böjelse för
rättelser är lika uppriktig, som den förtjusning, hvarmed jag alltid dyrkat våra
verkliga snillen, och om jag tagit mig den friheten att bele någon, är det
den endast, som vanhedrar en konst, hvilken borde användas att göra
men-niskoslägtet upplystare och bättre. Det är utan tvifvel’ bedröfligt att se
våra vitterhetsidkare spela gycklare inför en allmänhet, hvars mästare de
borde vara; att se dem mörda hvarannan för en blixt af anseende, som
försvinner under det de slitas derom, och likasom Simson låta förkrossa sig
Sjelfva för det nöjet att se sina medtäflare begrafvas i samma grus; men
om detta är en verklig olycka, så är det både vedervärdigt och löjligt att
se de små gaddade djurens smidighet, som lefva af de sår de kunna gifva
och som under skuggan af ett obekant namn likasom ormar, dolda i gräset,
stinga den förbigående, som underlåter att förtrampa dem.»
Mot slutfet sänker sig denna ton af allvar till en
sarkasm, som tvivelsutan gick Stockholms-Postens
redaktion ej litet till sinnes, helst den gerna ville
förbehålla sig sjelf uteslutande rätt till detta slags vapen:
«Jag har likväl», fortfar han, «föreställt mig att i ett land,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
