Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grunda sig på försakelse. Den sinnliga kärleken, hämd, vrede, äregirighet,
stolthet äro alla bannlysta af den kristna sedoläran, utan afseende på deras
driffjedrar eller föremål, och hvad lemnar den oss i stället? Tro, hopp,
bön, tålamod, ödmjukhet, eget förnedrande, kallsinnighet emot oförrätter:
alla dygder af långt högre värde till deras upphof och verkan, men vida
mindre fördelaktiga för poetens målning. Cato var romare, och bland
romare var det en dygd att hellre välja en sjelfvillig död än en påtvungen
träldom. Hade Cato varit kristen, skulle han i stället med lydnad böjt sitt
hufvud under oket och tillbragt sin lefnad i förakt och slafveri; men hade
han väl då lika tjenat till ämne för skaldens sång? Jag vill ej tro någon
nog orimlig att kunna misstycka religionen, om hon förfördelat poesien.
Hvad gäller väl en god vers mot en gudomlig sanning? Det är utan
tvifvel lyckligare att en enda själ blir salig än att tio skalder blifva odödliga;
men om en god kristen är den, som, fri från passioner och begärelser och
känslolös för det sinnliga (här citeras Baumgarten — på franska), anser
verlden och sig sjelf med förakt och medömkan, som fängslar inbillningen
under förnuftet och förnuftet under tron, som lider och förödmjukar sig:
så måste man tillstå att ingenting är svårare än för en god kristen att vara
stor poet. Jag vet ej om prestema och andra nitälskare för vår lära tänkt
lika med mig; men åtminstone tyckes deras uppförande bevisa det, då man
ständigt ser dem misstänka en god poet för fritänkare, ständigt misstro sig
till qvicka arbeten, ständigt frukta för något doldt gift, äfven under det
oskyldigaste. Ingenting vore sannerligen nyttigare för både vitterheten och
filosofien än hvad som herr d’Alembert jemte många andra vid flera
tillfällen påyrkat, nemligen att en gång för alla den rågång utstakades, som
för evigt bör åtskilja deras ägor från religionens, då ej nycker och fanatism
finge döma allt såsom gudlöst hvad ej helt och hållet vore platt och
tanklöst, då både författaren och granskaren kunde med säkerhet känna hvad
som verkligen vore anstötligt och hvad som ej vore det; då de rättmätiga
fjettrar, som religionen sjelf tillräckligen pålägger snillet, ej blefve
dåraktigt fördubblade af dessa kristendomens Don Quixoter, som hålla fjärilar
för stora troll, mot hvilka dem åligger att fåkta. De romares och grekers
religion, långt ifrån att lägga något band på tanken och inbillningen, var
sjelf den rikaste källa för poetens dikter. Han ägde frihet att skapa så
många gudar och med hvad slags egenskaper han behagade. Han gaf dem
menskliga sinnen, passioner och öden, och gjorde dem således både
begripliga för tanken och lysande för inbillningen* med ett ord sådana, som de
bäst passade för hans sång. Om hedniska mythologien synes orimlig för
ett upplyst förnuft, har den likväl blifvit’ sammansatt med så mycken
qvickhet och behag, att den allt till denna stund blifvit ansedd för
oumbärlig i poesien.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
