Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 OM INNEHÅLLET I DE dIVARANDE DAGBLADEN.
v
qvickt lappri, några roliga galenskaper, som de kalla det; att de alla täfla
med hvarannan hvem som oftast kan tvinga läsaren att skratta, men ej
hvem som mest kan förbättra honom. Hvad som dessa sluga hufvuden
åstunda, skulle vara en förnuftig, moralisk, uppbyggelig veckoskrift, som
skulle lära menniskan att känna och bortlägga sina laster och dårskaper,
som skulle utrota hennes fördomar, upplysa hennes förstånd och lära henne
vägen till sanningen och dygden; med ett ord, en sådan veckoskrift som
Engländarnes Spectator, Tatler eller Guardian. — Mine herrar, har jag
svarat, ni vet intet hvad ni begär. Om sådana skrifter kunnat behaga ett
trumpet, melankoliskt och djupsinnigt folkslag, sådant som Engländarne,
så varen försäkrade, att de ingenting mindre än passa för oss, som för att
härma Fransoserna tvinga oss med all makt att vara qvicka och glada. Ja,
det synes, mine herrar, att lika så litet som våra magar äro i stånd att
smälta rostbiff, lika så litet våra själar att digerera en Steeles och en
Ad-disons skrifter.»
«Hvad är väl er första fråga, då ni träder in på ett kaffehus och ser
er vän sitta med ett dagblad i handen? Ni är alltför försigtig att med en
ofruktsam läsning våga spilla er tid, er dyrbara tid, som med möda räcker
till åt torget och biljarden. Ni frågar då först: Ar det något i Posten i
dag? Är det något i «Mina Tidsfördrif» ? Jag måste tillstå att denna fråga
föreföll mig något dum, innan jag rätt lärt att fatta dess förstånd. Jag
svarade i min enfaldighet flera gånger: Jo, min herre, det är fyra sidor i
den; man blef ej litet förundrad att ändå se läsaren, se’n han ett ögonblick
farit öfver alla sidorna, kasta bladet ifrån sig och säga: «Det är ingenting
i det». Ändtligen har jag nu funnit hvad dessa uttryck betyda, nemligen
att med någonting förstås endast och allenast hvad som är narraktigt,
putslustigt, med ett ord: som man kan skratta åt; och att deremot under
ingenting begripes allt det, som är allvarsamt, nyttigt och moraliskt,
med ett ord, allt det som fordrar aldrig så liten eftertanka. Det som
bevisar huru litet en sådan stil. som Addisons, skulle passa i våra dagblad,
är att jag aldrig hört så allmän kör af «Der är ingenting uti», som när
några stycken af Sjelfva Spectatorn varit anförda. Men, har man svarat
mig, hvarföre taga en fåkunnig allmänhets tanklösa omdöme till sin regel?
Det är ju nog när man sjelf vet att det och det är bra? A la bonheur,
mine herrar, skrif så förnuftigt ni behaga, och läs det för er Sjelfva på er
kammare; finn, om ni behaga, att det är gudomligt; detta angår icke
allmänheten; men skulle ni vilja trycka det, skulle ni vilja försälja det, skulle
ni vilja hafva er omkostnad betald och ännu mera er möda, se, då råder
jag er att också rätta er litet efter allmänhetens smak och att aldrig skrifva
annat än någonting. För att nogare underrätta mig hvad publiken mente
med sitt någonting och ingenting, har jag sjelf gjort mig följande frågor,
par rapport till Stockholms-Posten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
