Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag just icke kan säga mig högakta, utmärkta författare af den oförnuftig*
klassen lika med dem af den förnuftiga, och kan ej gerna förläta de senare
antingen den frihet de någon gång taga sig att tränga sig in i de förras
yrke, eller det häftiga nit, hvarmed de synas vilja utrota allt helsosamt
oförstånd af jorden. Denna obetänkta nitälskan är ett fel, som i
synnerhet befläckar vår tid. Ett snille för nonsens får knappast uppträda på
verldstheatern, förr än man allmänligen uthvisslar dess första försök. Hvad
är verkan? -De visa sig endast som hastiga luftsken, fagna verlden för ett
ögonblick och försvinna. Se litet tillbaka i vår lärdomshistoria och erkänn
med bedröfvelse sanningen häraf. Brunkman, filosof af den nöjsammaste oreda,
stack fram den ena professorliga foten — bemöttes af pekfingrar, blef stic-r
ken, lastade in hela sitt snille i den olyckliga schäsen, klatschade, reste och
mokerade sig i sin tur öfver Stockholms-Postens sena ånger och fruktlösa
klagorop. Hanell, poet och orator, ljus och leende som en nymåne, svängde
sig med den behagligaste matthet t mellan solen och planeterna — men ett
hagel af ridikulens pilar slog denna lustiga aérostaten till marken; han
krossade sin lyra, svepte sig in i sammetsrocken, försvann, och hvar är han?»
«Gubben Bager, älsklig i åminnelse, var på sin tid den enda, soiq,
kunde trotsa alla förföljelser. Man grinade honom i ansigtet, man skonade
lika så litet hans nattmössor som hans verser; men gubben kände sitt värde,
drog på sig en mössa till och trallade ändå.»
»Gubben Bager — Läsare! jag kan icke säga det utan rörelse, gubben
var den enda. I öfrigt förhåller det sig med genier för non-sens som me4
snillen i någon annan väg: de mattas i brist på uppmuntran; de dö af
föraktet. Det är tid att vi lära vishet af våra förluster. Då, som jag
förmodar, förtjensten af all skrifteligen författad god omening är numera uton^
fråga, återstår endast att, med det nit som vederbör, yrka vetenskapens
befordran och följaktligen respektive författares hägn, uppmuntran och
belöning. Det bästa medel härtill, som jag för det närvarande kan inse och
som jag nu välment vill uppgifva, vore att inrätta ett sällskap, hvars pligt
det skulle blifva att vårda denna angelägenhet. Detta sällskap borde kallas
Sällskapet Pro Auctoribus Ridichlis (för löjliga författare). Det skulle ej
kunna antaga någon till ledamot, som ej vore pröfvad nog förståndig för
att känna och värdera ett rigtigt oförstånd. Men denna egenskap skulle
ock ensam berättiga till inträde i sällskapet. — Uti det dubbla ändamålet
att skydda och belöna, skulle sällskapet taga notis af alla från pressen
utgående non-sensiska skrifter. Det skulle ej allenast upptaga dem, som
en flygande lycka kringfört till allmänhetens kunskap; det skulle äfven
sträcka en välgörande hand till dem, som ett oförtjent missöde egnat åt
boklådans mal och tidens förgätenhet. Så snart något godt fynd på det
ena eller andra sättet kommit i sällskapets händer, bör det ofördröjligen
besörja vederbörliga recensioner deraf i den bäst krediterade tidning med
bifogade klingande loford öfver författaren. Nota bene, intet annat än lof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
