Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pag. 34 och 35 hedra sin författare, och med mer eld, mer finhet i
uttrycken skulle de förtjena ett rum bland Ovidii Metamorfoser.
Corinna! — Fläckta vind, som mina suckar bär,
Hvad du min tjusta själ med rena känslor när!
Ack! nöjet med din blick i frusna dalen strömmar;
Du rörd vid hvarje kyss med himmelsk ungdom ömmar.»
I det följande berättar recensenten med ett visst
begabberi, att författaren i slutet af sin inledning till
poemet säger sig af en pastor Girelius hafva erhållit
sexton riksdaler såsom bidrag att hålla honom skadeslös
för förlaget.
I våra kritiska tider, då äfven författare af förtjenst
äro vana att med tålamod och tystnad se sina arbeten
mönstras och nedgöras i den offentliga pressen, väcker
det en viss förundran, när man erfar huru outsägligt
ömtåliga förra seklets skriftställare — under den vittra
kritikens oskuldsfulla barndom — visade sig äfven för
én lindrig och billig tillrättavisning. Att ställas fram i
tidningarne till näpst och åtlöje, syntes dem föga
hederligare än att bindas vid skampålen. Den förbittring,
hvarmed de ofta sökte att försvara sig, förefaller våra
mot sådana tilltuktelser härdade nerver ganska löjlig,
och torde sannolikt redan på den tiden endast hafva
bidragit att ytterligare lifva det skratt, som de poetiska
dilettanterna framför allt afsky. Men denna retlighet
karakteriserade icke företrädesvis eller uteslutande
poeterna af andra ordningen: likasom Flintberg fick vrida
sig under Kellgrens gissel och Regnér under Leopolds,
så måste dessa vitterhetens koryféer i sin tur illa
våndas under klämningen af Thorilds jättehand, och
be-, tedde sig derunder med föga bättre kallblodighet än de
offer, som de Sjelfva en gång pinat. Engzell, en
anhängare och beundrare af Thorild, {ull af sjelfkänsla att
ej säga sjelfbeundran och städse uppsvälld af poetisk
indigestion, kunde med sitt tunga dalkarlsallvar ej lida
kabriolerna af en så sjelfsvåldigt påflugen recension,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
