Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anda, ett bemödande att mindre lösligt recensera, ett större omfång af
ämnen, en äfven åt de bildande konsterna egnad uppmärksamhet.»
«Men att anställa slika jemförelser, rigtigt och fullständigt, är alltid
vanskligare för en samtida läsare, som erhåller en dylik tidskrifts innehåll
dagligen utminuteradt i spridda småportioner, ofta jemväl förbisedda under
de dagliga värfven, än för en eftertida, som har de samtliga årgångarne
liggande framför sig såsom ett afslutadt helt, att ifrån begynnelsen till
ändan omfattas i en enda öfverskådning. Vi lägga således ej Thorild till last
att hi honom ett så beskaffadt jemförande uteblef. Hvad snarare må synas
förunderligt, är, att icke någon af Kellgrens sista uppsatser — som
onekligen äfven äro de bästa — bragte honom till varseblifvande af en i
utveckling stadd själsfrändskap. Så till exempel förekomma både i den lilla
afhandlingen «Om andliga poemer» och i « Filosofen på Landsvägen» tankar,
dem Thorild sjelf skulle hvarken annorlunda tänkt eller uttryckt. Vill man
påminna att den sistnämnda blef synlig först under det sista halfåret af
hans vistelse i Sverge: så hade han dock redan förut bort kunna undantaga
Kellgrens skrifart i prosa* från de skarpa — och mestadels äfven rättmätiga
— fördömelserna öfver sina öfriga motparters. Den Kellgrenska prosan
utmärkte sig alltid, lika mycket som den Kellgrenska versen, genom högsta
naturlighet, enkelhet, otvungenhet. De andra åter voro visserligen nog
mycket benägna för ett ordkonstleri, som af Thorild skildras såsom «tralars
granna möda att hölja sin låga mening i en gyllne sky af ord, att göra
hvar tanke, hvart uttryck till en kall, liflös, rar och blänkande gåta».
Fåfängt skulle nekas, att det ändtligen ledde till hvad man kunde kalla en
ren vältalighet, i samma mening som man plägar tala om en ren logik,
nemligen ren ifrån allt innehåll. Man syntes vilja till innehåll upphöja
blotta ordformen sjelf (liksom i logiken blotta tankformen). Till och med
Leopold, som skref en ypperlig prosa under både första och sista stadiet af
sin bana, gick under det mellersta temligen långt på denna villoväg, utom
då han polemiserade eller blef nödgad att skrifva fort.» #
«1 alla fall måste dock erkännas att Kellgren och hans medbröder ännu
alltjemt gåfvo mången anledning till ett icke orättvist klander, och det
framför allt i sin kritik. Det var härvid och närmast på grund af vissa
dess nyaste företeelser, som Thorild hufvudsakligen fastade sig. Det tycktes
honom, att den hade i dessa företeelser ånyo blottat sitt innersta väsende
och visat sig fortsätta de oarter, med hvilka den varit behäftad alltifrån
sitt tidigaste framträde: böjelsen att öfverhufvud, i hela sättet att granska,
sällan eller aldrig gå till rätta djupet af saken; att, i följd deraf, än draga
vissa skrifter fram inför ett tribunal, under hvars domsaga de ej hörde, än
dömma andra efter principer, som ej på dem borde tillämpas; att mest
sysselsätta sig med granskarekallets negativa åligganden och föga eller
sällan och flygtigt med dess positiva: att med utmärkta författare gå till
väga blott komplimentvis, när de tillhörde det egna vittra brödragillet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
