Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordran: när man ej från samma penna ännu knnde uppvisa något
föregående arbete, som uppenbart bestred möjligheten af en så hög kallelse; —
eller slutligen, om man än afstode från alla ofvannämnda fordringar, ocb.
om man än tilläte denna snillets lagstiftare att icke allenast aldrig hafva
skrifvit något rätt mästerligt, utan ock att någon gång hafva skrifvit något
rätt uselt (hvilket vore helt säkert att sträcka mildheten till ytterlighet):
så blir likväl alltid det ofelbart nödvändiga, och hvarifrån mer intet
undantag kan medgifvas: att denna författare, som upphöjer sig så bjudande,
åtminstone icke må hafva gifvit sig till åtlöje i flera släta arbeten efter
hvarandra — och i synnerhet: att allt hvad han utgifvit icke blifvit förkastadt
af kännare och den upplystare allmänheten.»
«Men om nu så olyckligen befann sig att just denna händelse vore
auktorns yil Lagstiftningen i snillets verld P–-Betta är hvad an-
märkaren i de följande paragraferna går att bevisa, genom den
undersökning han anställer med lagstiftarens egna arbeten. — Dessa arbeten, säger
han7 dela sig, som af sig sjelft, i trenne klasser: sådana som intet gifvas;
sådana som intet bort gifvas, och sådana, hvilka så godt som intet gifvas.
— Tillhörande första klassen äro dc, af hvilka man ännu, sen så många
års väntan, icke sett annat än subskriptionsplaner (och
prenumerationssed-lar) nemligen: ett juridiskt lexikon, en öfversättning af Tacitus, en dito af
Ossian. — Årbeten af andra klassen äro de, hvilka man oundvikligen
måste glömma, för att kunna inför allmänheten utan rodnad inlåta sig med
deras författare i någon slags litterär gemenskap, såsom: Fragment af 1783
års vitterhet (eller Straffsången) och den s. k. Nya Granskaren. Återstår
således endast att pröfva de arbeten, som tillhöra tredje klassen. De äro
tvenne till antalet: Passionerna, och Ode öfver skaldekonsten. Anmärkaren
nekar ej att i det förstnämnda stycket flera lyckliga rader flnnas, för hvilka
ett vitterhetssällskap haft skäl att tillägga det sitt accessit, och att säga i
sin kritiska^om deröfver, att det någongång röjde manlighet oeh styrka
(de tvenne enda ord af sällskapets granskning, som lagstiftaren minnes); men
detta hindrar ej att det hela är ett kaos af tomma uppspända begrepp, af
löjligt svällande utrop. Till bevis härpå framlägger anmärkaren flera utförliga
eitationer hvarefter han åter i följande ordalag tilltalar författaren: «Jag
frågar er nu, min herre, i det heliga förnuftets namn: är detta en sång, eller
är det e^t skrål, tomt af tankarr Är det snillets styrka eller är det
vanmaktens krystningar? Ar det inspiration eller är det anfäktelser Är det
god poesi eller är det det oförsyntaste phoebus? Visa oss här det rena, det
höga, det vigtiga af tankarne. Visa oss färgerna, bilderna, lifvet, rörelsen
af uttrycket och stilen. Framträde den läsare af omdöme, som vågar säga
att af allt detta, ännu efter tionde läsningen, qvarblifvit i hans tanke det
ringaste spår af upplystare begrepp, i hans hjerta en enda uppväckt rörelse
eller i hans öra annat än dånet af trettio bullrande rader, lika fattiga på
samljud och mening. I sanning, min herre, om det är detta ni kallar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
