Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna filosofen, hade det visserligen gått med honom som med den förra.
Månen, vittne härtill, vände till draken sitt stora ansigte och log tydligen,
såsom alla stora astronomer veta att intyga.»
«Fram kom den tredje, som, efter att länge hafva samlat för hjertat
och snillet, trodde sig ändtligen i besittning af hvad han samlat; menande
för öfrigt att i sak, likasom i ljud, de tvenne orden compilera och
compo-nera föga åtskildes.»
«Oratom trädde fram, bugade sig, gjorde stora jemförelser och
berättade sedan till en böijan huru hans inbillning ifrån första nngdomen
trotsat tiden, rymden och framför allt verkligheten. En så stor och
frappant likhet nnderlät ej att göra vår nye sfinx oratorn särdeles bevågen.»
«Häruppå gissade oratorn ödmjukligen att gåtans mening vore väl i
sig sjelf litet samvetslös, men att vår stora sfinx det Oaktadt ej knnde fela
att äga ett likaså ädelt och fromt hjerta, som högt och upplyst förstånd
om statens och mensklighetens fördelar. Sedan han derefter med flera
darrande skäl bevisat huru mycket allmänt och enskildt lidande som
nödvändigt skulle följa af den okristliga sats gåtan innehöll, lofvade han att
uppresa ett tempel åt dess välgörande uppfinnare, »hvari åminnelsen af hans
tacksamhet evigt skulle förvaras.»»
«Den ädelmodiga sfinx åt ej upp oratorn, i hvilket fall
tempelbyggnaden hade kommit att studsa. Han höll i det stället till honom, öfver sin
stora gåta en harang, sammansatt af idel smärre gåtor, hvari han,
jem-förande sig sjelf med Sokrates hos Plato och Xenofon, grundligen yttrade
sig öfver markegångstaxor, näringspriser och det grekiskt sköna» *).
«J hafven, mina herrar, i edert dagblad skänkt oss denna lilla kuriösa
afhandling, som likväl icke, i likhet med den bugande oratorns inbillning,
trotsar tiden eller rymden, men desto mer verkligheten.»
«Man har aldrig sagt oss med en outgrundligare djupsinnighet,
hvar-ifrån alla slags begär uppkomma. Skulle man väl gissa till att hvartenda
kommer alltid af ett behof? Och att det är behofvet som drifvit
menni-skorna till allt hvad de gjort nödvändigast? Behofvet att äta, som tvungit
dem att jaga och fiska? Behofvet att kläda sig, som gjort dem till
skräddare och skomakare? Behofvet att pudra sig, som framalstrat den
odödliga uppfinningen af puderqvastar? Behofvet att hafva rätt, som påfunnit
syllogismer, skällsord och kanoner? Behofvet att något litet narra pöbeln,
som gjort alla stora charlataner? Bet behofvet att blifva en liten auktor,
som framskaffat »Samlingar för Hjertat och Snillet»? Jag ville ännu veta
*) Såsom vi kanske erinra oss, jemförde sig Thorild alldeles icke med
Sokrates; han blott yttrade att han skulle söka stäfja sin häftighet, «för
att strida så (så lugnt) som Sokrates». Att vränga sin vedersakares tydliga
ord och pådikta honom en mening, som han hvarken hyst eller uttalat,
hörde redan då till tidningstaktiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
